Mäktigt panorama från toppen av Hovärken i Lofsdalen

Det går inte att ta miste på vilket fjäll som är Hovärken. Det sticker upp ur den relativt flacka omgivningen och kröns med radiomast och ufoliknande skybar. Den branta sluttningen ner mot Lofsdalen är randig av skidbackar. Jag tillbringade delar av midsommarafton uppe på toppen med att kika på moln. Det var riktigt fräckt att sitta i solskenet och titta på hur regn och solsken tävlade om att strila ner ur molnen. Sedan kom regnet… men innan dess ska jag dela med mig av vad jag tyckte om Lofsdalen.

En serviceväg slingrar sig upp till toppen av Hovärken. I bakgrunden Digervålen.

Lofsdalen: skidorten i södra Härjedalen

Starkt förenklat har Härjedalen formen av en liggande rektangel som hamnat rejält på sniskan. Kortsidorna är visserligen inte raka utan buktar ut så det finns säkert någon annan form som bättre skulle beskriva landskapets form. Normalt rör jag mig längs den västra kortsidan, den som vätter mot norska gränsen. Men på midsommarafton gjorde jag en utflykt söderut och österut. Lofsdalen ligger mitt på nederkanten. Jag räknar detta som södra Härjedalen även om det finns en stor glesbefolkad del som ligger ännu längre söderut.

Lofsdalen ligger granne med Dalarna och resan söderifrån med bil är en timme kortare, än till övriga skidorter i Härjedalen. Däremot är det ännu mer pyssligt att försöka ta sig hit utan bil, än till Vemdalen och Funäsfjällen. (Klicka här för min genomgång av resvägar). Nu kom jag inte söderifrån utan från Tänndalen vilket betyder att jag körde den slingriga 311:an via Tännäs och Högvålen. Efter Sörvattnet passerade jag Slagavallen, Stråvallen och Rombovallen.

Skylt vid Lofsdalsvägen.

Lofsdalen är populärt

Idag kretsar Lofsdalen runt skidåkning. De senaste femtio åren har förvandlat en isolerad bondby till en modern skidort. Inte för att isolerad är en särdeles bra beskrivning av all historisk tid. Dagens livliga besöksverksamhet är snarare en återgång till hur det var innan Gustav Vasa och krig minskade reseströmmarna. Lofsdalen ligger nämligen i anslutning till Romboleden, Skandinaviens motsvarighet till Camino de Compostela.

Pilgrimsskylt vid Rombovallen.

Lofsdalen har någonstans mellan 120 000 till 180 000 gästnätter per år (beroende på hur man räknar). Det är en del om man betänker att att det bara är runt 200 personer mantalsskrivna i byn med omnejd. Men hotellen är få och stugorna desto fler vilket betyder att befolkningen är större, om man räknar in de som vistas här flera månader per år men är skriva på annan ort. Mitt intryck är att det är en gemytlig by som riktar sig särskilt till barnfamiljer. I förhållande till sitt format finns det gott om skoterleder, långa skidspår och stor variation på skidåkning. Vintern är högsäsong men det byggs cykelleder i en rasande takt. Mitt på fjället stod en grävskopa och vi såg flera leder som var halvfärdiga.

Min midsommartur

Det finns flera anledningar till att jag hamnade på toppen av Hovärken på midsommarafton. Den viktigaste är att Minna Kinnunen frågade om jag hade lust att ses. Hon håller på och bestiger samtliga fjälltoppar i Jämtlands län och skulle ner till Lofsdalen för att bestiga två stycken söder om sjön (en tur på sisådär två mil och 900 höjdmeter). Hon tänkte ta Hovärken som uppvärmning kvällen innan. Ville jag följa med?

Selfie från midsommarafton från toppen av Hovärken i Lofsdalen.

Att umgås utomhus medan man knatar uppför ett blåsigt fjäll räknar jag som en perfekt social aktivitet denna andra sommaren med corona.

Minna hade 24 mil att köra till Lofsdalen och jag 9 mil. Eftersom vi startade hemifrån ungefär samtidigt kom jag fram ett par timmar före Minna. Min plan var att stanna och fota lite längs vägen samt att kika på Lofsdalen men det blev lite si och så med den saken. När jag kom fram var jag fikasugen och gick därför in på cafét i gamla skolan. Sedan kom jag aldrig längre. Så här i efterhand svär jag lite över att jag inte åtminstone tog en liten tur runt byn. Dessutom visade det sig att jag missat att andra vänner var på plats i Lofsdalen.

Lofsdalens natur & kultur

På vägen till caféet tog jag en hastig titt på de skyltar om Lofsdalens historia som Lofsdalens kulturförening satt upp (hastig titt = jag fotograferade av dem så att jag kunde läsa dem när jag kom hem). Skyltarna ser nygjorda ut och berättar i ord och bild om äldre tider på svenska och engelska. I stora drag liknar utvecklingen den i byarna jag studerat tidigare, men namnen på personerna och husen är givetvis andra.

Några saker jag känner igen är beskrivningen av hur de första skidturisterna bodde inkvarterade i bondgårdarna och återkom år efter år. Att gårdar dränktes när damm byggdes och att bilvägar och elektricitet kom sent till byn är också bekant. En detalj som var ny för mig var att forbönderna åkte till “byn” vilket var Trondheim fram till att Röros fick järnväg 1877. Ett mårdskinn gick för 300 kr i Röros på 1930-talet.

Café gamla skolan

Idag ligger stugbyarna utspridda på fjällsluttningen. Mitt i den ursprungliga byn ligger ett café vars uteservering har utsikt över sjön och en campingplats. Café gamla skolan har en lite annorlunda våffelmeny. Klassikern med hjortronsylt finns där men den har sällskap av flera andra söta alternativ. Exempelvis en med glass och varm körsbärssylt. Det var ett kul och gott påhitt. Möjligen föredrar jag ändå hjortron (eller kolbullevarianten med fläsk) men jag uppskattar variationen.

Frasig våffla med glass och varm körsbärssylt. Det finns också unicorn-variant och en med lakritsglass.

Det var riktigt skönt att sitta på uteserveringen, snegla upp mot Hovärken och inte göra så mycket. Ömsom sveptes toppen in av mörka moln, ömsom sken solen. Ett plötsligt åskmuller fick mig att fundera på om vi skulle komma upp överhuvudtaget men det visade sig vara falskt alarm för det kom ingen mer åska. Medan jag satt där småpratade jag lite med damerna vid grannbordet. Den ena var bybo sedan flera generationer tillbaka. De berättade att det finns gott om blåbär och lingon i Lofsdalen men ont om kantareller. Väninnan var stolt över att hon har flera orkidéer vid sin stuga. Det är en viss skillnad mot vårt hörn som är lilaprickigt av fläcknycklar så här års.

Hovärken sedd från Café gamla skolan.

Växtligheten mer Dalarna än Härjedalen

Mitt besök i Lofsdalen var visserligen ganska kort, men min bild är att naturen påminner mer om Dalarna än västra Härjedalen. Då tänker jag både på terrängen och på växtligheten. Båda delar påverkas av berggrunden. Den består enligt länsstyrelsen av kvartsit, kalksten och skiffer. Jag är tveksam till det där med kalksten baserat på vilka växter som saknas (typ alla jag är van vid utom rosling). Dessutom har de haft fel förr. Efter en snabb titt på SGUs berggrundskarta tippar jag att Hovärken hör till samma skolla som Sonfjället strax norrut. Det betyder kvartsit. Det stämmer bättre både med den blockrika terrängen och grönskan tycker jag.

Det är verkligen grönt. Det är en annan nyans på grönskan än hemma hos mig. Varför då? Först och främst är björkarna buskigare och all bark är täckt av lavar. Björkarna är inte vitstammiga nertill som de är uppe hos oss där det tjocka snötäcket kväver lavarna som försöker växa nertill. Mellan björkarna finns ljusa partier av renlav (eller möjligen fönsterlav, kikade inte så noga). Lavarna är inte lika fluffiga som i de delar av Sverige där de inte betas. Renlav är näringsrik och därför ett populärt foder. Renar äter den och förr skördade fjällbönderna den och hade som vinterfoder till sina djur. Det gick bara att skörda var 35:te år eftersom laven växer så långsamt. Den växer faktiskt så långsamt att den inte ingår i allemansrätten fullt ut. Man får bara plocka begränsad mängd för eget bruk om det finns gott om det så att inte “naturmiljön väsentligt förändras”.

Lofsdalens byrenar

På tal om renar så verkar renägarna ha lämnat kvar ett gäng renar i byn så att turisterna har något att fotografera. Resten av hjordarna har de drivit upp till mina hemtrakter där de betar bland vandringslederna där. Lofsdalens byrenarna går fritt och betar i slalombacken samt inne bland stugorna nere i byn.

Byrenarna brydde sig inte ett dyft om att vi kom vandrande och jag har lugnat ner mig också (jag var lite mindre lugn häromdagen när 100 renar kom springande rakt emot mig på Lill-Skarven). Vi kände doften av renarna långt innan vi såg dem, det luktade faktiskt inget vidare när vi närmade oss toppen. Skybaren 1125 verkar vara deras favorittillhåll. De kanske gillar whiskey? Den baren lär ha ett rejält förråd av fat med Mackmyra.

De här renarna såg rätt sjabbiga ut jämfört med de borta hos mig. Eftersom kalvar saknas. gissar jag att detta är antingen tjurar eller kastrerade handjur.

Vår toppbestigning av Hovärken 1125 möh

Lofssjön ligger 592 möh och toppen på Hovärken 1125 vilket ger en höjdskillnad på 500 meter. Det finns liftar praktiskt taget upp till toppen. De stod stilla på midsommarafton vilket inte gjorde oss något eftersom det inte räknas som toppbestigning om man inte knatat upp. Men vi startade inte nerifrån byn. Det finns nämligen en bilväg upp till en stor parkering vid en stugby och därifrån är det inte så långt kvar. Enligt Minnas klocka gick vi 357 höjdmeter. Min var som vanligt pessimist och noterade inte att jag passerat 1000 meter ens än gång.

Även om det inte är särskilt långt till toppen varken i kilometer eller höjdmeter räknat så är det en utmaning på slutet. I varje fall om man väljer stigen raka vägen, inte servicevägen som slingrar sig upp. Första delen var en grusad väg genom en myr. Mina halvtrasiga fötter föredrar att gå på mjuk myrmark alla dagar i veckan framför att gå på grusväg men nu var det bara att gilla läget.

Sista biten upp på Hovärken är ganska brant.

Oväder är fotografens bästa vän

Vi gav oss inte av förrän sent på eftermiddagen för enligt prognoserna skulle vädret bli bättre på kvällskvisten. Bättre och bättre, som fotograf är blå himmel och solsken inte nödvändigtvis särdeles kul. Samtidigt vill man inte bli dränkt för då blir det inga foton tagna alls. Det bästa är omväxlande väder med både solsken och moln, gärna i en salig mix.

Den saliga mixen dök upp senare på kvällen och det blev fullständig magi. Men då satt jag i bilen på den smala krokiga vägen hem så jag såg bara glimtar av det. Nu prickade vi ändå in ett ganska bra tillfälle. Precis när vi kom upp så bröt solen fram och vi kunde sitta i solskenet och titta på många fräcka moln.

Denna bild tycker jag är så häftig.

Svårt att klä sig rätt

Från toppen kunde vi sitta och titta på hur regnskurarna rörde sig över omgivningen. Vi kunde också studera en mörkgrå vägg som såg ut att bjuda på riktigt hällregn. Den närmade sig oss så vi drog på oss regnponchos och gick ner igen. Vi hade inte gått långt innan radiomasten var insvept i ett moln. Något skyfall kom aldrig men det regnade en skur. Efteråt mojnade vinden vilket gjorde att myggen anföll i stor stil.

Det var lite för varmt för regnkläder vilket gjorde att vi svettades vilket gjorde att myggsvärmen tätnade. På grund av myggen ville jag inte ta av mig något vilket betydde att jag svettades ännu mer. Dessutom hade jag ganska tung packning. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad som var rätt objektiv utan tog med mig två kamerahus med varsitt objektiv. Minna hade också två kameror men hon har bytt till spegellösa kamerahus så hennes två kameror väger tillsammans mindre än en av mina.

För att ytterligare öka på utmaningen traskade jag runt i ett par nummer för stora gummistövlar med fyra sulor och dubbla strumpor. Det är absolut inte rätt fotbeklädnad i stenskravel men jag hade en liten olycka för ett tag sedan som gör att jag behöver större skor temporärt.

Är det nu midsommar så dricker man ju öl tänkte jag och släpade upp en öl på toppen. Detta är inte min favorit bland de alkoholfria men den säljs bara på systemet.

Tack Hovärken för fina bilder

Jag är jätteglad att jag följde med på denna tur och fick se lite nya vyer. Det var kanske en aning för industriellt för min smak men det är ju bra att fjället utnyttjas både vinter och sommar. Jag har hittat två olika förklaringar till namnet Hovärken, den ena är att hofverken var namnet på en lyckobringande vätte som bodde på fjället. En annan är att fjället syntes på miltals avstånd och gav pilgrimerna “kraft i hågen” att fortsätta vandringen.

Lofssjön sedd från toppen av Hovärken.

När jag kom hit i skrivandet så började jag kika på lämpliga taggar och läste vad jag skrivit tidigare på temat toppbestigningar och hittade berättelsen om när jag besteg Mont Snowdon som faktiskt är lägre än Hovärken men där bilderna verkligen visar vilken tur vi hade med vädret.

Tyckte du denna artikel var intressant? Då är det stor sannolikhet att du har nöje av någon av mina böcker, exempelvis denna.
chefstomaten