(Segling I) Pipersglass i Hamburgsund

pipersglass Detta är första delen av en följetong från några dagars segling strax efter midsommar. Jag varvar bilder med utflyktstips och är mellan varven kanske personligare än jag brukar vara.

Jag gillar verkligen pipersglass. Jag gillar en glassfabrik som inte ägs av ett stort konglomerat, jag gillar att de använder ekologiska råvaror men framförallt gillar jag att glassen är god. Jag har genomfört en ganska genomgripande forskningsinsats och kan därför med viss säkerhet garantera att följande smaker är godast: jordgubb, blåbär och kardemumma bland glassarna och svart vinbär bland sorbeten. Fast det finns de som svär att hjortronglassen och flädersorbeten är de allra bästa – och jag tänker inte argumentera däremot. För ganska många år sedan kunde man köpa ett fat med sisådär elva kulor i Hamburgsund – synd att de tagit bort denna möjlighet att göra en ordentlig undersökning.

Jag förtjänade verkligen en stor glass efter att ha åkt kollektivt till Hamburgsund en av de första riktigt varma sommardagarna. Det tog nästan fyra timmar, involverade ett antal byten och jag är riktigt stolt över att jag lyckades stämpla det infernaliska sabla västtrafikkortet både vid på- och avstigning vid (nästan) alla byten. Men så satt jag med kortet i näven i fyra timmar…

Jag gör en ny bekantskap på bussen

Resan gick hyfsat fort eftersom min kära bror försett mig med en ny deckare. Det var min första kontakt med Jack Reacher, Lee Childs exmilitärhjälte, och det var spänning från första raden. (Jag har efter detta läst två böcker till och vid den tredje började det bli lite tjatigt, men de två första var absolut värda att läsa). En medpassagerare på bussen, en Floridabaserad man i sina bästa år, bjöd in mig att segla på hans båt när han hörde att jag skulle ut och segla med en kompis jag lärt känna under förra årets seglingssäsong. Jag avböjde, men vid sängdags började jag fundera på om jag inte borde frågat Floridamannen vad han hade för båt.

m/s nolhotten I Hamburgsund väntade en kort, bred och djupgående Johnson-23, som visserligen är rymlig och välinredd i förhållande till sin ringa storlek, men lämnar en del övrigt att önska som seglare. Båten var nog tänkt som en stabil och lätthanterad nybörjarbåt en gång i tiden, och är bra på alla sätt, förutom att någon glömt bort seglingsglädjen (läs: man blir omseglad av ALLT) För rättvisans skull kanske jag ska nämna att jag är van vid, och jämför med, en X79:a – spartansk på gränsen till obekväm men man svischade om större båtar.

liten fyr i Bohuslän Ägaren till Johnson-båten bor (också) utomlands men kommer hem och seglar några veckor varje sommar. Oftast seglar han själv men via gemensamma vänner har jag fått äran att följa med. Vilket är roligt för segling är sommar! Jag blev glad men aningen förvånad över att bli medbjuden i år, då slutet av förra årets segling inte var allt igenom harmonisk. Men det är klart, en hel del kan lastas elementen. Vi prickade in den stora stormen som sänkte Langeland och blev inblåsta i Strömstad. Hänvisad till en liten yta flera dagar i sträck med enda avbrott att prova igenom caféutbudet – och tro mig, caféerna i Strömstad var inget som direkt höjde humöret. Det myckna regnandet gjorde också båten tämligen fuktig och undertecknad allt surare ju surare båten blev.

Men i år spådde YR strålande solsken så jag var på strålande humör.