Ringhals attackeras i Parsifal Direktivet

Två böcker som jag har väntat lite extra på i höst är den avslutande delen i Engelsforstrilogin och Kaj Karlssons Parsifal Direktivet. När höstens andra förkylning däckade mig surfade jag in på biblioteket i hopp om att hitta någon av dem som e-bok. Icke. Jag har inte direkt någon brist på läsning, jag har ett torn med böcker som jag fått och lovat skriva en rad om men när jag känner mig ynklig vill jag ha ett säkert underhållningskort.

Döm om min glädje när jag dagen efter fick ett meddelande från just Kaj Karlsson: Visst lovade jag dig min nya bok? Oavsett tar jag mig friheten att skicka en länk till e-boken om du är intresserad. Perfekt tajming.

Attentat mot Ringhals kärnkraftverk läskigt trovärdigt

Kaj Karlsson har militärt förflutet och ett stort engagemang för krisberedskap vilket gör inledningen av Parisfal Direktivet plågsamt trovärdig. Ett hemligt fyramannateam som jobbar med att testa samhällets sårbarhet har ett nytt uppdrag: Ringhals kärnkraftverk. Deras spaningar avslöjar inte bara säkerhetsluckor stora nog att köra en Dreamliner genom, de upptäcker att de inte är först på plats…

Hav nära Ringhals kärnkraftverk

När jag läste detta var jag inte längre bort än att huvudpersonerna Gustav och Katarina hade kunnat jogga förbi mig och tanken på ett attentat med radioaktivt utsläpp fick mig att vilja ta småtjejerna Miss E och Tigern i famnen, kasta mig iväg till det inre Norrland och gräva ner oss i en betongbunker i skogen typ.

Gustav Sterner tacksam hjälte att filmatisera

Parsifal Direktivet Resten av boken utspelar sig på för mig lite tryggare distans, i Turkiet och olika delar av Mellaneuropa. Det gjorde att jag kunde slappna av och sträckläsa boken som en ren spänningsroman och inte oroa mig över hur mycket av konspirationen som skulle kunna ske i verkligheten.

Det är spännande, det är fartfyllt och det är vacker hjältinna som kan ta tillvara på sig själv. Lägg till en stentuff hjälte (Bruce Willis kan gå och dra något gammalt över sig) och coola dialoger som skulle göra sig perfekt på film. Faktiskt gillade jag karaktärerna bättre än vad jag gjorde i förra boken. I Operation Nordvind var det någon av datakillarna som var lite för stereotyp för min smak. Å andra sidan tyckte jag att det tog längre tid innan jag fastnade i tvåan så mycket att jag bara måste läsa klart (vilket jag är aningen tacksam för eftersom jag råkade titta liiite i den en kväll). Nästa gång jag är förkyld får jag ta och läsa om Operation Nordvind för att se om det är jag som ändrat smak eller författaren som blivit bättre.

För övrigt tycker jag att boken borde hetat Parsifaldirektivet utan särskrivning men det är nog min allvarligaste invändning :-).