Skoj att leka fotostudio

Vad gör man om man är i behov av en proffsig gruppbild och känner en aspirerande porträttfotograf? Jo man gör en stor pizza och bjuder in honom på lunch! Ännu bättre är förstås att bjuda in två fotografer, för då kan de bolla inställningar med varandra. Jag äger nämligen inte en enda blixt och hade igår morse bara luddiga idéer om hur de används.

Mina kunskaper är fortfarande fluffiga men jag har nu lite mer pejl på vad man behöver. Jag kan också svara ja på frågan om det går använda mitt vardagsrum som fotostudio. Det kräver dock vissa ommöbleringar eftersom det inte riktigt är så rymligt och minimalistiskt inrett som man kan önska.

En fotostudio är i princip golv, väggar och utrymme

Det enda som egentligen behövs till en fotostudio är väggar, golv och ordentligt med utrymme. Vita väggar har jag, visserligen dolda bakom tavlor och bokhyllor men det går ju att ändra på. Tavlorna åkte ner men bokhyllorna iddes vi inte flytta på. Ivar går inte att bära bort, de måste tas isär/byggas upp i beståndsdelar. Alldeles för slitsamt med tanke på alla böcker i dubbla rader så de täcktes istället med vita lakan.

Golv har jag också men utrymme är det värre med. Fotomodellen (jag) måste placeras en bit från väggen för att få det rätta ljuset. Jag hamnade på en pall, därefter på en kudde på en pall. Efter att nästan ha glidit av pallen två gånger bytte jag pall och byggde på tornet med Biochemistry (en kursbok från anno dats vars enda förtjänst är att den är tjock).

För att inte fotografen (Johan) skulle hamna mitt i mitt ansikte så hamnade han i soffan. Där fick han stå, sitta och allmänt krypa omkring. Hade vardagsrummet bara varit aningen större så hade soffan fått flytta. Johan fotade mest med ett 50 mm-objektiv (Nikon). Med mer vidvinkel hade han kunnat stå närmare men då hade jag i gengäld blivit bredare, inte en effekt jag direkt eftersträvar.

Mellan mig och soffan ställdes tre stativ upp på rad med varsin blixt. Dessa ställde Johan in med hjälp av en ljusmätare. De två på sidorna (600:or) ställdes på 1/8 och huvudblixten med paraplyt (SB-900) på 1/16. Detta säger inte mig något just nu men kanske jag någon dag också börjar plåta porträtt. Huvudblixten fick alltså paraply. Först var paraplyet klätt med reflexmaterial. Paraplyet stod då en bit ifrån mig och vänt inåt (från mitt håll sett). Ljuset från blixten reflekterades, spreds och bilderna blev jämnt upplysta (se exemplet längst ner). Senare bytte fotografen till vitt tyg, vände på paraplyet och ställde det precis framför mig för att få ett mjukare ljus med skuggor (exemplet med hatt).

Rollen som fotomodell slitsammare än väntat

Hur var det att vara modell dårå? Jo jag hade kanske inte min allra bästa dag. Först hade jag vaknat på fel sida, sedan slösat bort morgonen med att ännu en gång sura över det djävla bygget istället för att duscha, fixa håret och måla naglarna i någon ärtig färg. Fick snabbt springa iväg och göra en snabb djupdykning i sminkbagen medan fotograferna grejade med blixtarna.

Den stora fördelen med att vara hemma var att jag kunde experimentera med olika kläder. Först hade jag min svarta favorittunika. Den åkte av så fort jag sett den på bild och ersattes av en blåturkos collegetröja. Därefter följde i turordning grönturkos blus, lila tunika och svart tröja med turkos scarf. Turkos har jag nämligen insett är min färg.

Efter ett tag började jag plocka fram hela mitt förråd med hattar och det ledde till några av de allra bästa bilderna. Överhuvudtaget blev de bilder där jag gjorde något mer intressanta, än de traditionella porträtten. Framförallt måste jag ta och öva framför spegeln på något bättre leende. Många av de bilder som tekniskt sett är perfekta går bort för att jag ser fruktansvärt mjäkig ut.

Totalt sett en lång men rolig eftermiddag. Nu är vi redo för att ta gruppbilderna!

Fotade gjorde Johan Gustavsson med Magnus Rönnkvist som bisittare (det är Magnus som tagit snapshoten från dagen).

chefstomaten

Last updated on april 13th, 2017 at 08:53 f m