Tatrabergen i Slovakien vill jag besöka igen!

Tatrabergen, de högsta delarna av bergskedjan Karpaterna är gränsberg mellan Polen och Slovakien. Igår försökte vi besöka den mest kända orten, Zakopene, på den polska sidan och var väl inte helt begeistrade. För mycket krims-krams och på tok för mycket människor förtog lite av charmen. Åskregn, ändlösa bilköer och att vår tilltänkta väg vidare var avstängd kan ha bidragit till vårt måttliga betyg.

Imorse gav vi bergen en ny chans. Vi lämnade hotellet i polska Nowy Targ, mellan Krakow och Zakopene, vid sju på morgonen. Morgondimman låg kvar i dalarna och bidrog till det förtrollade intrycket. Vi stannade precis före gränsen och åt vår “frukostlåda”. Vad vi än betalade för zloty för den så var det för mycket för den var rätt kass. Men jag blev desto gladare av att fotografera får som gick i en skidpist i morgonsol. När jag senare tittade på bilderna så blev de inte riktigt så fantastiska som jag trodde men just då var jag jättenöjd.

Vips var vi inne i Slovakien och för första gången så såg vi granar. Nu var inte just granarna anledningen till att jag vill återvända utan alla söta hus och vandringsleder. Vi passerade ungefär samtidigt som alla människor påbörjade sina vandringar. Tydligen finns det någon eller några kända utkiksplatser en bit upp i bergen för det var lämmeltåg.

Vårt positiva intryck av Slovakien är inte bara väderberoende. De människor vi hade kontakt med var himla trevliga. Dessutom använder de euro så att man kan betala. Betala behövde vi dock aldrig göra på parkeringen. Automaten strulade och när vi bara skulle stå en liten stund (eller vad nu M lyckades säga på tyska) så slapp vi betala. Till och med trafikpolisen är tillmötesgående. De stannade oss. Vad har vi nu gjort för fel tänkte vi? Men de ville bara fråga om de kunde hjälpa oss med något.

Nu behövde vi inte direkt hjälp med att hitta, vi ska sydväst-ish mot franska Rivieran och förr eller senare ska vi väl hitta havet. De önskade oss god resa.

Måste lägga till att bilden ovan föreställer det största fält mjölkört jag sett.

Detta blogginlägg är skrivet under en bilresa mellan Stockholm och Antibes via Östeuropa. Alla inlägg hittas via denna tagg

chefstomaten