Till fots i gamla Nice

Nice är en av de först befolkade platserna i Europa, Frankrikes femte största stad, en vacker gammal dam med italienskt påbrå – kort sagt en stad väl värd ett besök. Trots det har jag inte varit där tidigare, det har alltid varit något berg med vandringsleder eller någon söt strand som gått före. Men nu är det vinter, bilen är fast i källaren och till Nice kan man åka buss.

spårvagn €1 till busschauffören, svårare än så är det inte att betala (kanske dags för ett studiebesök västtrafik?). Bussen sniglade sig dock fram i köerna och det var nära vi hoppade av i Cagnes-sur-mer. Men till slut kom vi fram till ändstationen gare routière. Vi kom inte mer än av bussen förrän jag fick syn på en fin spårvagn som jag raskt hoppade på. Upptäckte när vi rullat iväg att det inte fanns något sätt att handla sig en biljett ombord. Hjälpsamma skyltar talade om att tjuvåkare straffas med dryga böter. En fransman som såg vår belägenhet berättade (på bra engelska) att man betalar på hållplatserna. Vi hoppade därför av vid nästa hållplats och befann oss plötsligt på Place Garibaldi (döpt efter en italiensk frihetskämpe och nationalist).

Italienskt kaffe en glad överraskning

Efter allt bussåkande var det skönt att sträcka på benen lite så vi promenerade ner till hamnen Lympia. Väl där kom vi ihåg att det var lunchdags och att vi nog behövde något av den varan. Var skulle vi äta lunch någonstans? Det var vi plötsligt alldeles för trötta och hungriga för att kunna tänka ut. Vad vi behövde var lite kaffe och en pain au chocolat för att återfå krafterna för att kunna leta reda på ett bra lunchställe. Var skulle vi dricka kaffe? Första bästa ställe skulle funka, men antagligen var gamla staden ett lämpligt ställe att sikta på. Mellan oss och gamla stan låg en bergknöl, Le Château, skulle vi bestiga den eller gå runt? Klart vi skulle uppför, trots lågt blodsocker. Vi började gå mot det och spanade samtidigt efter de – normalt – allstädes närvarande näringsställena. Icke. Vi hade hamnat i antikkvarteren, antikaffärerna låg rygg i rygg med varandra.

väg avstängd Kom fram till foten av berget och konstaterade att vägen var stängd för renovering. Aningen lättade återvände till till Place Garibaldi. Där hittade vi ett litet italienskt café med det italienskklingande namnet Coffee & Co. Rekommenderar det verkligen, de serverade den bästa cappuccinon jag druckit i Frankrike (ok, konkurrensen är inte mördande men ändå).

I andra änden av samma husrad ligger Le Grand Café de Turin, en 200-årig institution i Nice. Sannolikheten att jag kommer gå dit och äta är dock låg. Deras specialitet är nämligen skaldjur och de fat jag såg innehöll inte bara de vanliga blötdjuren utan en del skumma saker jag tidigare bara sett i affären. Namnet Turin på restaurangen kommer från att den kungliga vägen till Turin började just på Place Garibaldi.

Nu skulle vi inte till Turin utan vi gick istället ner i Vieux Nice. Tidigare skumma kvarter, nu sockersöt turistfälla med hög Lady & Lufsen varning. Rätt snart stod vi framför en butik med kanderade frukter. Kunde det vara den butik jag läst om i boken Provence – en kulinarisk upplevelse? I boken beskrivs den långa processen när en confiseur bevara frukt genom olika bad i sockerlösning. Vi gick såklart in och handlade lite. När vi kom hem visade det sig att vi handlat i “fel” affär, de vi köpte såg dock finare ut än de på den “rätta” affären, vars fasad är med i bildspelet nedan. Hur som helst, urgoda var de i alla fall!

Socca – pannkaka på kikärtsmjöl

socca I höstens På spåret åkte de bland annat till Nice och frågade vad den tunna pannkakan av kikärtsmjöl hette. Svaret var socca (vilket jag till min stora grämelse inte kunde). Bara att åtgärda denna brist i min allmänbildning. Just den soccan vi köpte var dock bara halvstekt och fortfarande degig på sina håll, vilket kanske bidrar till min brist på entusiasm för anrättningen. De välstekta bitarna var salta och goda – i början.

Romerska ruiner behållningen av Matisse

romerska ruiner Efter en del letande hittade vi en av bussarna som gick upp till Matissemuseet. Behållningen med den resan var de romerska ruinerna i det arkeologiska museet bredvid. Inte minsta lilla glas vin chaud syntes till i de krokarna varför vi snabbt for ner till centrum igen. Klev av bussen runt hörnet från Place Masséna. Det är ett ståtligt torg vid alla tider, men framförallt i julkostym. Jag for runt runt med badkameran och önskade att jag haft med systemkamera, stativ och något fiffigt ljuskänsligt objektiv.

nice-14 Det var efter denna färgglada avslutning på dagen som vi gjorde ett stort misstag. Vi gick ner mot Promenade des Anglais, dvs samma väg som buss 200 kört in i staden. Vi hittade en busshållplats, Albert 1er, som skyltade med siffrorna 200. Där stod vi, satt vi, hängde vi och väntade. Efter 45 minuter gav vi upp, inte ens franska bussar är så försenade. Tog det långa benet före det korta upp till gare routière igen. Väntade att när som helst se buss 200 retligt åka förbi oss. Det slapp vi. Vi kunde ha krupit fram utan att ha sett till en, för bussarna hade bytt sträckning ut ur staden. Hade vi däremot gått tillbaka dit vi klev av bussen från Matissemuseet, hade vi kommit hem minst en timme tidigare.