Välkommen till min begravning

Häromveckan cyklade jag genom Vasaallén och slogs av hur fantastiskt vacker allén var. Solen silade ner genom det gula bladverket som glödde. Jag måste ta en bild! Men jag hade bråttom till ett eller annat möte så jag tänkte att jag gör det sen. Träden har stått där i 150 år, de lär stå där nästa gång jag cyklar förbi också. Tji fick jag för de gjorde de inte alls.

Igår stod det Välkommen till min begravning på ett träd och jag hajade till. Va? Vems? Tvärnitade och läste resten. Meddelandet var undertecknat Familjen Lind och datumet var 15 oktober 2012. Nedanför stammen stod en gravlykta. Lindarna i allén är tydligen i dåligt skick och ska därför fällas. De kommer dock ersättas av samma sorts träd som står utanför Handels. Träd som blir röda på hösten snarare än gula. Jag är inte den som kramar döende träd men visst var det en påminnelse om att inte skjuta upp saker till sedan. Inte ens en praktfull allé med träd är bestående.

Att ta hand om sig själv får inte skjutas upp

Det är mycket jag skjutit upp det senaste året. Även sådant som faktiskt inte går att skjuta på utan måste genomföras regelbundet. Som hälsa och motion. Trots goda föresatser mellan varven så har det alltid kommit saker i vägen. Men idag tog jag mig i kragen och cyklade till Sportlife en sväng. Det var både pålningsfritt och mer plats att sitta på än på Stadsbiblioteket (som var gårdagens kontor). Dessutom känns ryggen rakare efter 30 minuter på en roddmaskin.

Vill du fotografera lindarna längs Vasagatan så gäller det att passa på. De kommer visserligen att tas ner i etapper men de är på väg ner. Jag tror att det också stod något (på ett annat plakat undertecknat Göteborgs stad) att de ska bredda cykel- och gångbanorna. Låter som en kanonidé för det är ofta rena kökaoset i allén och idén är väl att uppmuntra folk att cykla eller promenera i den vackra allén.

chefstomaten

Last updated on december 26th, 2020 at 10:26 f m