Bernina Express – tågupplevelse i världsarvsklass

Publicerad av

Det finns tågresor man gör för att ta sig från A till B och det finns tågresor man gör för själva resans skull. Att åka med Bernina Express hör till de senare. Det rullar på den smalspåriga rätiska järnvägen genom den schweiziska kantonen Graubünden. Rälsen är lagd i snurrar och serpentiner, ut och in genom tunnlar, och upp och ner för alppass. Tåget erbjuder resenären en annorlunda upplevelse samtidigt som det transporterar entusiastiska skidåkare till kända och mindre kända skidorter.

Tåget snirklar sig fram och tillbaka i den ena kurvan efter den andra.

Bernina Express går att lägga in i resan till Rivieran

Jag åkte Bernina Express i april tillsammans med Maria Under Westerberg. Det var en del av vår tågluff till Sverige från Rivieran. Åt andra hållet tog vi snabbspåret över Paris, men på vägen till Sverige zick-zackade vi oss fram för att fånga de vackraste vyerna. Första dagen när vi lämnade Rivieran kryssade vi oss österut genom norra Italien (bland annat genom Valtellina) till den lilla orten Tirano som ligger strax före gränsen till Schweiz.

Vi övernattade på supermysigt hotell precis vid järnvägsstationen. Bilden ovan är tagen precis vid hotellet. Den gula byggnaden till vänster är station för de vanliga tågen. Rakt fram bakom trädet kan du ana de röda vagnarna som rullar på den smalspåriga järnvägen. Vi tog första avgång på morgonen. Ska man vara kinkig så åkte vi inte med utflyktståget Bernina Express, utan med ett regionaltåg som kör samma sträckning. Vi anlände i skarven mellan sommar- och vintersäsongen vilket betyder att Bernina Express stod stilla.

Bernina Express eller regionaltåg?

Benämningen Bernina Express används i dagligt tal för alla röda tåg på en viss linje av den rätiska järnvägen, men det är egentligen varumärket för bolagets turistsatsning. Bernina Express körs med panoramavagnar med stora fönster. Tåget stannar inte speciellt ofta, men det lär ha ett tjugo minuters fotostopp på ett ställe. I högtalarna berättas om sevärdheterna längs vägen. Bernina Express kräver platsreservation vilket kostar en slant om man åker med interrailkort.

Längst till höger står ett tåg med panoramafönster märkt Bernina Express. De andra två är vanliga regionaltåg.

Vi åkte ett vanligt regionaltåg med alldeles vanliga tågfönster. Det tåget kräver ingen platsreservation utan det är bara att hoppa ombord med interrailkort. Regionaltåget stannar stup i kvarten, eftersom det transporterar skidåkare, timmer och varor fram och tillbaka mellan minimala bergsorter.

Någonstans på mitten av resan passerade vi kabinbanan Corvatsch. Tar man den hela vägen kommer man upp till 3298 meter över havet. Den går i två etapper. På mittenstationen, 2700 meter över havet, ligger en restaurang med vidunderlig utsikt – andra dagar. Kabinbanan var igång när vi passerade i april och sommarsäsongen börjar igen i juni.

Jag har inget att jämföra med, men tycker att det gick utmärkt att åka vanligt tåg. Vi var bara två sällskap i hela vagnen vilket gjorde att det var lätt att vandra omkring och fota från båda sidor. Efter ett tag insåg jag att de bästa bilderna fick jag genom att ställa mig längst bak, så resten av resan tillbringade jag stående med mina kameror (läs mer i mina råd för att ta bra bilder från tågresan). Så småningom blev det viss trängsel vid det fönstret.

Alla ville såklart fotografera när tåget gled fram precis intill en spegelblank alpsjö, Lago di Poschiavo.

Tirano till St Moritz till Chur eller omvänt

Vi åkte söderifrån, från Tirano till St Moritz där vi bytte tåg och fortsatte till Chur. Den första delen kallas Berninabanan och den andra delen kallas Albulabanan. De är tillsammans klassade som UNESCO världsarv. Albuladelen är den äldsta delen, den byggdes runt sekelskiftet 1800-1900. Den har de mest spektakulära broarna, medan Berninabanan når högst upp och har en synlig snurra. Det finns alltså goda skäl till att åka båda två, annars finns det andra tåglinjer att välja på (inklusive en som är ännu längre). Dessa ingår ej i världsarvet.

Bilden är tyvärr lite grynig men mycket illustrativ. Vi åkte alltså från höger till vänster. Den övre linjen visar hur tåget rört sig i höjdled och den undre hur den rört sig på marken. Där det är brant går tåget i serpentiner eller snurror.

Det som gör att tågnördar vallfärdar hit att tåget tar sig upp och ner för många höjdmeter, utan att använda kuggstångsvarianten. Istället är rälsen lagd i serpentiner och cirklar för att tåget ska kunna vinna eller tappa höjd på liten yta. De flesta av dessa snurror är inne i tunnlar, vilket gör att man inte märker dem utan bara blir en smula förvirrad när samma vyer dyker upp igen, fast på andra sidan av tåget. ”Fotade jag inte den kyrkan alldeles nyss?”


Strax utanför Tirano kör tåget i en rund ring. Det var förstås helt hopplöst att försöka fota detta sittande på tåget men det här är ett av mina försök. Tåget ska alltså slå knut på sig själv så att säga.

Rälsen lagd genom byar och upp i bergspassen

När vi rullade ut från Tirano kantades spåret av hus och blommande fruktträd. Spåret är byggt genom byar och tvärs över vägar ibland. Första fotoprojektet var en vacker sjö där bergen speglade sig. Därefter började tåget klättra uppför en bergssida. Vi såg samma dalgång med samma by om och om igen, ömsom på höger och ömsom på vänster sida. Byn blev lite mindre för varje gång. Tirano ligger 429 meter över havet och högsta punkten på banan är 2 253 meter så det var ganska många höjdmeter som vi skulle uppför.

Rälsen är verkligen lagd centralt.

Så småningom blev granarna högre och snötäcket sammanhängande. Vi passerade många skyltar som skvallrade om mountainbike-spår och vandringsleder. Vi passerade också stationen Alp Grüm som bara går att nå med tåg under vintern. Där var jag ganska sugen på att kliva av för att köpa en kaffe på hotellet inrymt i tågstationen, samt ta lite bilder på omkringliggande glaciärer. Men vi stannade ombord.

Undvik mobilsurf runt St Moritz

Det går att hoppa över kroken till fashionabla skidorten St Moritz, genom att göra ett strategiskt tågbyte i Pontresina och åka direkt till Samedan. På så sätt kortar man av resan, men vi åkte med till knutpunkten. Vi tittade dock inte på alpbyn utan styrde direkt till stationscaféet. Där var kaffet dyrt (espressoindex €5), men tifit snabbt. Det kändes som en befrielse att kunna koppla upp sig. Det är inte länge sedan som man alltid var offline när man var ute och reste men oj vad snabbt det gick att vänja sig vid att alltid ha Google i fickan.

Eftersom Schweiz inte ingår i EU så är är kostnaden för mobilsurf skyhög. Därför stängde vi av mobilsurfen den dag vi var i Schweiz. Men på caféet kunde vi göra backup av bilder från minneskortet i telefonen, vilket betydde att jag kunde frigöra utrymme för att ta fler foton.

Däremot kunde jag ej ladda datorn. På flera ställen så har de konstiga eluttag med tre smala hål. De två yttersta är lagom för mobilladdare men pinnarna på min datorkontakt var för tjocka för att gå att knöla in. Det var samma sak på tåget i Italien.

Vi slapp den utlovade snöstormen

Väderprognosen hade lovat snöstorm, men den uteblev som tur var. Det var lite morgondimma i första dalgången och låga moln på toppen, men i övrigt hade vi fin sikt. Det blev ju inga bilder med strålande solsken och klarblå himmel, men vi satt heller inte insvepta i ett moln hela vägen.

När vi åkte den sista sträckan var det en del guidning i högtalarna. Kruxet var att det inte var någon tydlig övergång mellan tyska och engelska. Det gjorde att jag missade det mesta, eftersom jag inte lyssnade. Jag fattade i varje fall att de håller på och bygger en ny tunnel efter St Moritz. Det tar några år eftersom den ska bli fem kilometer, precis som den gamla. Den nuvarande smala tunneln ska bli reservtunnel. Precis här var det extra brant vilket gjorde att tåget körde riktigt långsamt.

Här pågår tunnelbygge. Fem kilometer tunnel tar ett par år att karva ut ur berget.

Lite senare passerade vi en ort med tågmuseum samt den bro som är blivit synonymt med själva tåget, den 65 meter höga och 136 meter långa bågformade Landwasserviadukten. Vid det laget längtade i varje fall jag mest efter att komma fram och hade tappat räkningen på antalet tunnlar, broar och allt var det nu var. Enligt Wikipedia är svaret 196 broar och 55 tunnlar.

Vi köpte kaffe från en ambulerande vagn som kom förbi men det var näst intill odrickbart. (Snabbversion: drick inte kaffe i Tyskland och Schweiz, i dessa länder ska du hålla dig till öl). Hela tågresan tog fyra timmar och var verkligen värd att göra en omväg bort till östra Schweiz för att åka. Givetvis skulle det vara roligt att återvända någon gång på sommaren och stanna till på en del platser.

Det var allt jag hade att berätta om Bernina Express denna gång. Vill du också åka? Läs mer om biljetter och tidtabeller på tågbolagets webbsajt eller spana in boken Rivieran inom räckhåll där Maria förklarar hur du tar dig dit. Har denna artikel tillfredsställt ditt intresse för tåg, då tipsar jag om att du kan klicka på etiketten världsarv för att se vilka andra spektakulära och särskilt skyddsvärda platser som jag har besökt.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)