Dramatisk vinterresa längs Grand Canyon du Verdon

Grand Canyon du Verdon är en av södra Europas mäktigaste naturupplevelser! Jag har länge längtat dit men avvaktat det perfekta vädret. Det perfekta vädret är inte snöblandat regn runt nollan för att köra en slingrig väg längs ett 400-metersstup. Men vi blev så lyckliga när vi fick upp bilen ur källaren att vi styrde norrut mot Verdon.

Grand Canyon du Verdon floden Verdon

Route Napoleon till Castellane

Det var nära att vi vände redan norr om Grasse. Vi körde i Napoleons fotspår längs slingriga Route Napoleon. Route Napoleon startar nere i Golfe Juan där Napoleon landsteg efter att han rymt från Elba 1815 (jag fotade startplaketten när jag cyklade till Cannes under filmfestivalen). Napoleon hade bråttom till Lyon och som den strateg han var genade han tvärs över bergen. Vägen byggdes ungefär 100 år senare och följer inte exakt i hans fotsteg hela tiden, men är i princip samma sträckning.

Vägen går genom söta byar som St Vallier de-Thiey, via Pas de La Faye där man skulle haft en fantastisk utsikt – om man sett något alls. De fåtal bilar vi mötte var alla snötäckta, i dikena låg bortsmältande rester från snökaoset före jul och här och där var vägen pudrad.

verdon-42

Vi fortsatte uppåt.

Fikatäta Castellane nästan övergivet

Det är lätt att veta att man närmar sig Castellane. När man på långt håll ser en 180 meter hög brant klippa med ett kyrktorn på, då har man nått Castellane. Kyrkan heter Notre Dame du Roc, har ersatt en tidigare befästning och det går att promenera dit upp och beundra utsikten. Napoleon lär ha stannat och ätit middag i Castellane två dagar efter att han landsteg i Golfe Juan. Vi hade också tänkt äta, något som normalt är lätt att göra då Castellane är översållat av caféer, restauranger, snack barer, uteserveringar, creperior och patisserier. Sommartid alltså. Nu var allting tillbommat. Det enda stället som var öppet var Cafe du Tourisme, en liten bar där lokalbefolkningen (det finns minst fem sådana) tar en förmiddagsöl, läser en tidning och tjôtar lite. Vi drack varsin kaffe som var helt ok (för att vara i Frankrike alltså) i ett bås under en relief av en storbystad och storbakad donna.

Efter en liten fotopromenad till en söt bro vid infarten åkte vi vidare. Passerade det ena fältet efter det andra med identiska campingstugor. Under maj till september är detta område tätt med bilturister, vandrare, klättrare och forsrännare.

Ingen tävling för oss runt Corniche Sublime

verdon-karta-1

Vägar är byggda på båda sidor om kanjonen och många kör runt för att verkligen få se alla vyer. Att köra hela sträckan tog i Top Gear runt två timmar (i en tävling mot friklättrare, friklättrarna vann). Någon tävlingsfart var inte aktuell i vårt väglag och vi bestämde oss för att börja med ena sidan. Eftersom vi åkte från öster mot väster valde vi den södra vägen, Corniche Sublime, så att passageraren skulle få bästa utsikten. Det visade sig vara fiffigt att vi tog södra vägen för den norra, Route des Crêtes, gick så högt att den mestadels var i molnen vilket antagligen inte gagnade sikten.

För att ta oss till den södra vägen fick vi ta en liten avstickare söderut via Trigance. Det som utmärker denna pittoreska provensalska by bland andra pittoreska byar är att det ligger under ett stort slott. Det ombyggda slottet som idag är hotell var ursprungligen en medeltida fästning. Så här vintertid såg hela byn karg och ogästvänlig ut.

Makalös utsikt från Balcons de la Mescla

Första anhalt var Balcons de la Mescla där det byggts ett par utkiksplatser. Från dessa kan man se när floderna Verdon och Artuby förenas till en jättelik grön orm 250 meter längre ner. Häftigt men ack så svårt att göra rättvisa på en bild. Två andra fotoställen var Pont de l’Artuby, en 110-meters valvbro som lär vara poppis bland bungyjumpare och vyn mellan de två tunnlarna Fayet.

pont de l'artuby

En av de stora fördelarna med att vara ute och köra utanför normal turistsäsong var den stora tillgången till parkeringsplatser. Vi stannade till på varenda utkikspunkt. Ja, vi behövde faktiskt inte parkera bilen, det var bara att stanna och veva ner rutan när en fin vy dök upp. På hela turen såg vi bara två ytterligare bilar. Kanske inte så märkligt, varningsskyltarna för svartis stod som spön i backen och vi passerade även en skylt som förordade snökedjor…

Väglaget såg ganska dystert ut när vi närmade oss 1200-metersnivån och vägen försvann in i ett moln, samtidigt som skogen på sidorna var pudrad med snö. Ja, skogen på ena sidan av vägen var pudrad med snö, på andra sidan var det ett 400-metersstup.

Lättade kommer vi ner till Aiguines

Chauffören var ganska lättad när vi kom ner till plusgraderna igen utan en skråma. När vi närmade oss Aiguines fick jag korn på ett fotomässigt 1600-talsslott med roliga torn. Äntligen fick jag lite nytta av teleobjektivet som jag annars svurit mer än en ramsa över under dagen (rationaliserade lite när jag packade och lämnade normalobjektivet hemma i Sverige :-(). Enda livstecknet i Aiguines var en Joyeuse Fêtes-skylt vid infarten. Om den inte suttit där sedan förra julen så måste det finnas några levande själar på platsen.

Aiguines var tidigare ett centrum för träsnideri, speciellt av pétanque-klot (boule). Dessa gjordes av buxbom och sedan slogs spikar in i intrikata mönster för att kunna skilja kloten åt.

Aiguines

Ännu en stendöd plats betydde att vi inte fick någon lunch där heller utan plockade fram vår nödkost bestående av italiensk salami och baguetter från Hasselbach. Sedan fortsatte vi norrut med ett kort fotostopp vid bron där Verdon mynnar ut i Lac de St Croix.

Avstickare till Moustiers-Ste-Marie

Om Moustiers-Ste-Marie står det i Rough Guide följande.

The 800 or so car-parking spaces tell you all you need to know about the summer popularity or MOUSITIERS-STE-MARIE, 17 km north of Aiguines. Glutted with ateliers making and selling glazed pottery – Moustiers’ traditional speciality  the village amounts to little more than a picturesque location for a shopping spree. But it is very picturesque, almost absurdly so; the backdrop of sheer cliffs with a star slung between them will be familiar from a thousand calendars.

Moustiers-Ste-Marie Jag är beredd att instämma, av alla söta byar så var denna extra sockersöt. Den var också väldigt stängd. En affär som sålde keramik (tillverkad i Vallauris) var öppen och en slaktare verkade “bara” ha lunchstängt, annars var det enda liv vi såg till ett par katter, en lösspringande Golden samt några hantverkare. En av dem hade just sopat ihop en stor hög med byggdamm när jag kom förbi och skulle fånga en katt på bild. Snubbel så hade jag distribuerat byggdammet runt hela gatan, inklusive en ordentlig kvantitet ner i mina skor.

Den berömda stjärnan missade jag dock. Den hänger i en 227 meter lång kedja över kapellet Notre-Dame-De-Beauvoir. Enligt en populär legend hängdes den första stjärnan dit av en tacksam korsfarare.

Avslutningsvis tog jag en bild av den söta byn Châteaudouble som hänger över en egen liten kanjon. Solen bröt fram precis när vi passerade, dagens enda solglimt. Bilden finns sist i nedanstånde bildspel från vår resa med utsikt över Verdon och söta Moustiers.