Fjällvidder, gruvminnen och lånehund i sommarfjällen

Efter en sommar där jag kontinuerligt skickat ut långa blogginlägg två-tre gånger i veckan blev det en paus. Till slut lyckades jag snickra ihop en text om den gustavianska trädgården utanför Rosenlunds herrgård och posta, men det tog tid och var jobbigare än det brukar vara.

Vi är i brytningstiden när fjället är på väg att färgas vackert gulrött men det mesta är fortfarande grönt.

Det finns två stora tidstjuvar som stoppat bloggandet. Det ena är att jag börjat ett nytt halvtidsuppdrag. Det var inte riktigt planerat men jag fick frågan om jag kunde hjälpa till och jag har behov av pengarna eftersom sommarens bokprojekt grävde ett stort hål i mina besparingar. Arbetsuppgifterna är kanske inte toppenroliga men jag jobbar med trevliga människor, vilket är viktigare.

En ull av något slag.

Den andra tidstjuven är att jag hjälpt till med ett byggprojekt under en dryg vecka. Bygget snodde effektivt datortid, inte minst som jag lyckades först klämma ett finger under en takstol så att jag inte kunde skriva på tangentbordet och därefter gjorde samma sak med en hel arm.

Måla är jag bättre på. Det är inga vassa kanter som attackerar då.

Kort sagt inget bra läge för att skriva varken blogginlägg, jobba betaluppdrag eller marknadsföra mina böcker. Nu tänker jag skriva en rad bara för mitt eget höga nöjes skull. Det blir mer bilder än text eftersom bilder kan jag fixa med den hand som bara är lite trött, men inte skadad på andra sätt.

Händer, armar och rygg må vara lite möra men benen vandrar gärna vidare, särskilt på mjuka myrar.

Kleiner münsterländer på besök

Alla som läst mina böcker har hört talas om finhunden. Jag tror han kommit med på bild i fem-sex böcker vid det här laget. Finhunden var en kleiner münsterländer som lämnade oss för tre år sedan. Nu har jag umgåtts i några dagar med en annan hund av det släktet. Det är en unghund som tillhör en annan av de inlånade byggnadsarbetarna.

Full fart på fjället mot regnbågen.

Unghund kan översättas till tonåring. I teorin kan han mycket av det som en vuxen hund ska kunna, men han glömmer med jämna mellanrum bort alltihop. Däremellan testar han om “nej” verkligen gäller efter tio minuter. Det kan ju hända att det var ett temporärt nej. Eller att tvåbeingarna ändrat sig. Eller bara glömmer bort att säga nej igen.

Vaddå loss? Jag har ju gjort ett jättefint fynd av en skalle som jag vill behålla.

Hur som helst var A en trevlig bekantskap även om det blev lite lugnare när han åkt hem igen. Bäst var det när jag lånade med mig hunden och drog upp på fjället. Det var skönt med en paus från att såga brädor och langa upp prylar på ett högt tak.

Bara för att du sa att jag inte fick hoppa för en stund sedan betyder väl inte att det gäller fortfarande?
Alla hundbilderna är tagna med mobilen. Mobilkamerorna har verkligen blivit bättre med åren.

Spångade vandringsleder är praktiska

En av skillnaderna mellan vinterfjällen och sommarfjällen är vilka partier som är lätta att ta sig fram på. De partier som är extra platta och lättåkta vintertid är sankmarker, myrar och sjöar sommartid. Detta gör att det är bättre att hålla sig på lederna och inte knata så mycket i obanad terräng. I varje fall om man vill hålla sig någorlunda torr.

På vintern hade det varit rätt att gå rakt fram här.

Min sista dag åkte vi upp till fjällparkeringen och gick till Andersborg. Vi blev alla överraskade när våffelstugan dök upp så snabbt. Senast jag var där startade jag hemifrån, skidade nästan fram till stugan, vände ner mot parkeringen och mötte upp ett gäng ovana skidåkare. Det tog en stund innan alla stavar och skidor kommit fram.

Riktigt sådan här autostrada är det bara en kort bit från fjällparkeringen upp till en rastplats.

Vi tog en frasig våffla av nostalgiska skäl och lånade kikare för att leta efter falkarna (som just då inte syntes till). Det var rena motorvägen med människor till Andersborg, en stor skillnad mot när jag knallat upp där jag åker vintertid. Sommartid betyder det att jag vandrat genom en lerig kohage och innan jag nått myrar och sumpmarker.

Vi såg rovfågeln senare, men på långt håll.
Fotograferingen av ripor gick lika dåligt som det brukar göra.
Sammanlagd hjortronskörd: ett hjortron. Däremot plockade jag en hel del strävsopp. Har inte anrättat dm ännu så vet ej om de var något att ha (har torkat dem).

Floorgruvan – ett koppardagbrott

Något som inte syns på vintern är gruvhål. Det finns ett strax ovanför högsta punkten för 4,5-km-spåret i Tänndalen. Det är rester från ett dagbrott på från 1730-talet. Under en sommar pågick jakten på kopparmalm där. Gruvan kallas Floorgruvan efter norrmannen som drev projektet.

Sittplats vid Floorgruvan. Dagbrottet är precis bakom bänken.

Floorgruvan ingår i gruvturen som också passerar den något större Skarvfjällsgruvan. Den hann jag dock aldrig förbi denna gång.

Närbild på slagghög vid Floorgruvan.

Det lär finnas betydligt fler och större gruvminnen vid Ramundberget. Där bröts koppar och järnmalm från slutet av 1600-talet till mitten av 1800-talet i flera olika gruvor.

Tistlar och stormhatt färgar fjället lila

För nio år sedan fotade jag fjällblomster med ett nytt teleobjektiv. Nu har jag ett annat nytt teleobjektiv och har fotat fjällblommor igen. Det är delvis samma blommor som fastnat på minneskortet men om jag får säga det själv har jag blivit bättre på att fånga dem.

Tistlar och stormhatt är vackra ihop.

Av bildskörden att döma så har solen ständigt skinit och jag har haft det skönt på fjället. I verkligheten har det regnat en hel del. Jag har nog aldrig hängt så mycket över väderleksprognoser någonsin. Detta för att ta reda på om och när det går att ta ner presenning från taket och när det gäller att få på den igen. Just presenning har varit min starka gren. Jag har kastat över snören över huset så att det ska gå lätt att dra upp den största presenningen.

Nu ska jag sätta mig på bussen tillbaka till Stockholm och tillbringa några dagar på kontor. Det ska bli rätt skönt att vila kroppen.