Gamla minnen i Gamla Linköping

Gamla Linköping Gamla Linköping i västra Linköping är ett friluftsmuseum uppbyggt som en svensk småstad för hundra år sedan med torg och låga trähus. För mig är det i dubbel bemärkelse ett besök i gamla minnen att gå runt bland butiker och hantverkare eftersom jag travat gata upp och ner många gånger. I slutet av 1990-talet bodde jag på promenadavstånd ifrån Gamla Linköping. Det var till hit jag gick om helgerna ifall jag ville “göra något” eller det var något särskilt jippo på gång. Det var hit jag tog alla mina gäster. Särskilt minns jag det årliga besöket i början av hösten med farmor och farfar. Vi gick alltid samma runda och avslutade med att handla billig choklad hos Cloetta.

Linköping – lagom stopp mellan Göteborg och Stockholm

När jag häromveckan körde bil mellan Göteborg och Stockholm blev det ett stopp i Gamla Linköping. Att det blev just där beror mest på solen. Jag började köra under ett kompakt molntäcke. Lite tråkigt då höstfärgerna verkligen var som finast men samtidigt praktiskt för hade det varit en liten gnutta sol hade sträckan längs Vättern tagit mig flera timmar. Strax efter Vättern sprack dock täcket upp och solen tittade fram. Jag fick svårt att koncentrera mig på bilkörningen på grund av alla vackert glödande träddungarna i tidernas landskap. När jag närmade mig Linköping bestämde jag mig för att det av trafiksäkerhetsskäl var nödvändigt med ett fotostopp.

Gamla Linköping Jag bläddrade i minnet – var finns de där riktigt fina fotoställena? De vackraste ekarna och slingrigaste vägarna? Minnet svek mig totalt och vips satt jag utanför Flygvapenmuseet. Det har blivit dubbelt så stort och Årets museum sedan jag var där senast. Flygplanen och de nya utställningarna var självklart av intresse men nu var det ju solen och hösten jag ville fota så jag körde vidare. Kände inte igen mig någonstans och var riktigt glad när Gamla Linköping dök upp.

Den första person jag mötte när jag börjat gå var en annan fotograf. Jag spanade givetvis först in hans utrustning, sådär som man gör när man möter en fotograf. Jovisst såg det ut som om han hade exakt samma objektiv som jag (Canon 24-105 mm). Klok kille. Sedan tittade jag upp på ansiktet och konstaterade att det där kände jag också igen. Visst dejtade jag honom en gång i forntiden – eller? Jo? Eller var det i någon som såg likadan ut i en annan stad? Borde jag heja? Vad hette han? Återigen bläddrade jag frenetiskt i minnesbanken och kammade lika noll. Han passerade förbi och jag kunde ju inte gärna springa efter och fråga vad han hette och om han möjligen en gång i tiden skrev de klurigaste och roligaste mejlen jag någonsin fått. Jag tvekade för länge och chansen att få veta gick mig förbi.

Gamla bekanta och nya upptäckter

Dahlbergs café väntar på sommaren Glad i hågen gick jag på upptäcksfärd. Fenomenmagasinet låg kvar, träsnidaren Kanevad låg kvar och säljer fortfarande ursnygga skärbrädor i massivt trä. Dahlbergs café låg kvar och bara väntade på våren eller kanske julglöggen.

Cloetta hade däremot flyttat och fått större plats i en 1950-talsinspirerad butik. En del andra butiker låg kvar där jag mindes dem medan andra tillkommit. En som försvunnit var min hovleverantör av löpare (smala dukar). När jag bodde i Linköping hade jag tvättstuga i lägenheten. Trots detta var jag dålig på att tvätta dukar och tyckte det var roligare att gå och köpa en ny i en ny färg när det var dags byta. Jag hittade ofta någon jag bara måste ha i en liten butik som låg på andra våningen i ett gammalt hus. Jag gick dit (inte för att jag på något sätt behöver en ny duk men man måste ju ändå spana in utbudet). Det var dock kontorshotell där numera. När jag lite senare såg några skyltar till Ernia Interiör/Linnemagasinet följde jag därför dem. Skyltarna försvann in på en gård men dörren stod öppen så jag travade glatt in. Vilket jag är glad för. Jag klev nämligen rakt in i en vacker miljö som bjöd på både igenkänning och nya syner.

interiör Ernia säljer nämligen de vackra trästolar i lite olika modeller som jag suktat över förr, fast de då stod i något annat hus i Gamla Linköping. Jag tycker att de är så vansinnigt snygga. De passar inte för fem öre in i den stil jag inrett min nuvarande lägenhet i men de går ju att beundra dem ändå. Efter att jag stått och beundrat stolar en stund och småpratat med ägaren Hasse så tittade jag äntligen upp i taket. Takmålningarna är från 1720-talet och värda hela resan till Linköping om du frågar mig. De är också lite oväntade för utifrån är huset inget särskilt. Vit puts, visserligen ganska snygga fönster men det skulle lika gärna kunna vara ett bostadshus för det finns varken skyltfönster eller dörr. Men sväng in på gården och gå in för det är miljön värd.

Mitt besök i Gamla Linköping var så trevligt att jag sedan tog en sväng till Bergs slussar av bara farten.

 

 

 

 

1 Comment for “Gamla minnen i Gamla Linköping”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.