Hyrcykel nr 2 – nästa stolpskott

Jag fick så ont i rumpan av att cykla tantcykel till Cannes att jag inte kunde sitta. Bytte till en mtb och gav mig av mot Nice längs Bord de mer. Det borde jag inte gjort.

Dagen efter min cykeltur på tantcykel till filmfestivalen i Cannes var jag mer benägen att ligga i soffa än att sitta på stol, för att inte tala om cykel. Men har man nu betalat dyra pengar för en hyrcykel så kan man ju inte lämna den i källaren hela dagen eller hur? Man får ju åtminstone leda den tillbaka till affären och byta ut den mot något annat. Vilket jag gjorde, en halvtimma före stängningsdags. Stängningsdags i Frankrike är inte som i Sverige, den tid då man börjar fundera på att sluta släppa in shoppare, utan det är den tid så all personal ska ha räknat färdigt kassan, burit undan allt skyltmaterial, låst och gått hem.

När jag kom dit så stod det en svart scott racer utanför. Ni hör, den var svart, den matchar alltså mina cykelkläder. Den ville jag ha! Såg redan mig själv susa fram med vinden i håret. Men nej, den var dyrare än de andra cyklarna, den kostade €26 euro per dag att hyra. Mellanskillnaden för en uppgradering var svindyr, lägre än €30 kunde han inte gå. Jag försökte mig på en deal, jag kunde byta två redan betalade dagar på skräpcykel mot en dag på racern. Detta erbjudande framfört på engelska övergick dock säljarens ordförråd, dessutom började han nu bli mkt stressad över den annalkande stängningstiden. Jag rullade därifrån på en gul mtb med små hjul och tjocka däck. Den trevligaste överraskningen var att den oöverstigliga branten på boulevard Wilson försvunnit och jag kom hem osvettig.

Morgoncykling längs turkost Medelhav

Morgonen efter bestämde jag mig för att ge mtb:n en chans. Jag hade varit ute och promenerat en timme längs havet och konstaterat att jag ville komma längre, se mer hav. Plockade denna gång på mig hela cykelmunderingen, inklusive camelback. Efter en stunds funderande åkte camelbacken ner i ryggsäcken så att även dunderklumpen (kameran) kunde få följa med.

Port Vauban, Fort Carré, Bord de mer. Turkost medelhav och kustlinje så långt jag kunde se. Vinden fladdrade kanske inte direkt i håret (under hjälmen) men när jag trampade till så hände åtminstone något. Visserligen sög däcken fast i asfalten men jag rullade i alla fall vilket var en trevlig omväxling till tantcykelupplevelsen. Passerade den ena snackshoppen efter den andra, några fiskare, ett par hemmabyggda campingbilar där invånarna höll på med morgonsysslorna. En traktor höll på att platta ut gruset till en strand igen. Närmade mig Villeneuve-Loubet och dess karakteristiska trekantiga hus och funderade på om jag skulle fortsätta bilvägen, som här lämnar den omedelbara havsnärheten, eller snurra in i marinan.

Upptäcker samtidigt att cykeln är ostyrlig. Hoppar av och konstaterar att bakdäcket är platt. Tokplatt. Stönar, svär och vänder mig om. Vägen är spikrak och jag skymtar Fort Carré långt bort i fjärran. Det är precis hur långt som helst tillbaka till Antibes. Inte mycket att be för, bara börja gå. Solen gassande, jag svettades och vänster axel blev allt ömmare. Jag blir aldrig rödbränd, annars hade axeln antagligen skiftat i kokt kräft-rött innan jag passerat La Bragues mynning i havet. Ryggsäcken blev allt tyngre, varför skulle jag släpa med kameran för? Två timmar tog det men jag hann precis i tid före lunchstängningen.

– Punktering €70. Jag protesterade, jag hade ju bara cyklat på slät asfaltväg. Killen ville väl iväg på sin lunch, för efter en stunds argumenterande plockade han fram en ny cykel utan att jag betalade. Men nästa gång, då måste jag betala. Javisst, det lovade jag. Den kan väl inte bli punkterad stående i garaget – väl?

Egentligen ville jag inte se en cykel någonsin igen utan hellre försöka häva kontraktet och få pengarna tillbaka men den diskussionen kändes fullständigt övermäktig. För att inte tala om tanken på att gå Wilson hem igen. Så jag tog ut en ersättningscykel. Denna gång en vit mtb med släta däck. Den fanns inne redan första dagen (såg den stå i verkstaden) men då hade han nog inte fattat att jag cyklar herrcykel i storlek medium. Jag tackade så mycket och försökte få lite sympati genom att berätta att jag hade fått gå hela vägen från Villeneuve-Loubet. Det var då han berättade att Holiday Bikes har en till affär – i Villeneuve-Loubet…

chefstomaten

Last updated on februari 1st, 2013 at 10:41 e m