In i dimman

Brahehus i dimma

Uttrycket in i dimman fick en ny innebörd idag. Jag har aldrig varit med om att resan mellan Stockholm och Mölndal varit så otroligt seg. Rent objektivt var hastigheten inte speciellt imponerande; 20 km/h runt Karolinska och 70 km/h en lång bit av det som normalt är 120-väg genom Östergötland. Nu var sikten tämligen obefintlig så vi kan väl säga att farten matchade väderleken. Det var lite läckert med dimslöjorna som svepte in de knotiga ekarna men aningen mindre fiffigt att inte se vägen. Jag har som tradition att stanna till och ta en bild på Brahehus och det är faktiskt precis vad jag gjort ovan. Någon som ser en slottsruin? Eller Vättern (tips: stor sjö)?

Det finns andra skäl till att det var segt. Som att jag i flera timmar drog mig för att ge mig av mot #Skanskaland (och följaktligen missade en tjejmiddag som jag sett fram emot). Adrenalinet, ilskan och blodtrycket steg för varje kilometer som jag närmade mig och vid Nyköping övervägde jag att vända istället för att åka ner och utsätta mig för Skanska. Vid ett tillfälle dansade suddiga fläckar framför ena ögat och jag såg ingenting. Då insåg jag att jag måste tänka på något annat än Skanska och gjorde en kraftansträngning för att koncentrera mig på P1 ett tag.

För övrigt påminner jag om skillnaden mellan att vara en korkskalle och ha en avvikande (nedlåtande) åsikt. God natt!