Med Ellen Rydelius till Provence 1951

För ett tag sedan föll jag pladask för de målande beskrivningarna i Ellen Rydelius bok 8 x 8 Rivierastäder från 1932. Rydelius beskrev Rivieran så inbjudande och i så välformulerade ordalag att jag blev riktigt imponerad och en liten aning avundsjuk. Den historiska patinan gav en extra dimension till läsningen för mig som är intresserad av regionens historia.

Efter att jag avslutat boken läste jag allt jag hittade på nätet om Ellen Rydelius och insåg att hon var en ikon som reseberättare under sin livstid. Jag sprang också över andra som återupptäckt hennes reseguider, som den så kallade Vintagemannen som gör succé på Instagram. Av flera skäl gav jag mig av på jakt efter Rydelius bok Provence & Rivieran från 1951.

När Daudet gjorde succé med sin novellsamling Brev från min kvarn renoverade man upp en kvarn i hembygden och sa att det är denna det handlar om.

Hittade boken på Stadsbiblioteket i Stockholm

Min jakt på boken började på olik antikvariat på nätet men där fanns inte just denna titel. Däremot hittade jag den på Stadsbiblioteket i Stockholm. Vilket påminde mig om vilken fantastisk uppfinning bibliotek är. De är institutioner vi ska värna. Bästa sättet att göra det är att använda dem ofta. Ju fler böcker vi lånar, ju mer signalerar vi att bibliotek är viktiga. Dessutom går en krona per lån till författaren (minus skatt). Det är ett välkommet tillskott till ekonomin.

Boken fanns i magasinet och det verkar inte som om den lånades särskilt ofta. Någon av de tidigare låntagarna har dock rättat en del årtal med blyerts i boken.

Mina förväntningar på Provence & Rivieran var skyhöga. Dels tänkte jag att Rydelius haft nästan tjugo år på sig att förfina hantverket att berätta. Med tanke på hur underhållande språket var i den första boken såg jag fram emot vad två decenniers ytterligare erfarenhet skulle leda till. Sedan var jag också nyfiken på att läsa om förändringarna i området. Ett världskrig hade utspelat sig emellan böckerna.

1950-talet torrare än det glada 1930-talet

Redan i inledningen blev jag besviken på Provence & Rivieran jämfört med 8 x 8 Rivierastäder. Där den äldre boken spritter av upptäckarglädje är den nyare boken torr och faktainriktad. Jag upplever att den inte är lika personlig och att beskrivningen av svenskar som lever på platsen har minskat. Förlaget väljer också att bara citera proffstyckare på slutet, inte läsaromdömen om Rydelius tidigare böcker.

Jag tycker mig också märka av att Rydelius inte spenderat lika mycket tid i Provence, som på Rivieran. Om jag förstått hennes liv rätt så skrev hon den första boken medan hon bodde på i Italien och vistades en hel del i Nice. Medan den senare boken skrevs under tuffare ekonomiska förhållanden och baserades på en studieresa i Provence. Så här skriver hon i kapitlet om Nice.

Till sist är vi framme på place Rosetti, gamla stadens centrum, där katedralen St.-Réparate ligger. Da Bouttaus nu så berömda matställe till höger om kyrkfasaden är lika trivsamt nu som då jag var trägen gäst där för tjugo år sedan och av kyparen, som hörde att jag kom från snöns land, kallades “madame Esquimeau”. Man äter i ett provensalskt kök med korvar och kryddkvastar i takbjälkarna och er hur entrecôten lagas på härden bland de blanka kopparkittlarna. Stämningen är lika uppsluppen, det är bara priserna som gått i höjden…

Det kan vara jag som läser in för mycket i skillnaden i böckerna men jag får intrycket av att den första beskriver ett område hon är förälskad i, medan nästa gång är det ett område hon rest runt i och läst på om. Jag vet själv vilken skillnad det är att beskriva ett område jag känner riktigt väl, och ett område jag besökt. Kanske beror skillnaden på böckerna mest på att världen hade förändras en hel del mellan böckerna.

Arles. De romerska byggnaderna är beskrivna i imponerande ordalag i de flesta reseguider.

Mer spritkök än smoking i denna bok

Hennes tilltänkta läsare har i varje fall mindre pengar att röra sig med i den nyare boken. På 1930-talet rekommenderade hon damerna att packa päls och herrarna att inte glömma smokingen. På 1950-talet behöver aftonkläder inte medtas om man inte planerar att leva lyxliv. Däremot tipsar hon om att man kan ta med spritkök så att man kan tillreda vissa måltider på hotellrummet för att spara pengar.

På 1930-talet var tåg det naturliga sättet att färdas till Rivieran, på 1950-talet stod det fortfarande först, men avsnittet hade krympt rejält och fått konkurrens av flyg och buss. Tredje klass på tåget var borta. Att åka tåg tog cirka 62 timmar (mot dagens 33) och att flyga åtta timmar (mot dagens knappt tre).

Känslan är att Rydelius åtminstone delvis bytt målgrupp. Distansen till den rika eliten har ökat.

Väl påläst om områdets historia

Om jag slutar muttra om mina skyhöga förväntningar och återgår till boken så var det en trevlig läsning. Rydelius är väl påläst om områdets kulturhistoria och i några fall får jag veta mer bakgrund än jag fått genom att läsa nyare guideböcker. Hon berättar till exempel att orsaken till att Catherine Ségurane var på murarna så att hon kunde slänga sitt klappträ i skallen på en turk och bli hjältinna i Nice, var att hon kom med mat till en av soldaterna. Rydelius ger också en annan bild av den omhuldade kärlekshistorien mellan Petrarca och Laura. En alternativ tolkning till varför Petrarca lämnade Avignon var att han stack från en svartsjuk älskarinna, inte för att lägga distans till den oåtkomliga Laura.

Rydelius böcker är raka motsatsen till “tio i topp vad du behöver se i stad x” och “gör stad y på 48 timmar” som är så gångbart idag. Genom att boken bara innehåller ett fåtal bilder får hon utrymme att skriva utförligare om platserna än vad vi som skriver guideböcker idag när vi ska dela utrymmet med (våra egna) bilder. Kanske är det en idé jag ska lagra för framtiden, att skriva nätta guideböcker med djupare innehåll och skippa bilderna? Det är i så fall en rejäl u-sväng jämfört med den serie med praktfulla presentböcker jag hade tänkt skapa.

För de större städerna finns utvikbara kartor tryckta i två färger.

På tal om bilder så är de ungefär lika få som i boken från mellankrigstiden, men det finns inte en enda bild på någon medlem i kungafamiljen. Däremot finns det flygbild över Arles, något som känns väldigt modernt. Nu ska jag övergå till att lista sådana detaljer som jag fastnade för, eftersom de visar på likheter eller skillnader med idag.

Arles sönderbombat och idyll i Avignon hotad

Avignon och Arles har ganska långa kapitel, något som är klart motiverat med tanke på rikedomen på historiska miljöer. De detaljer jag fastnade särskilt för är att hon skriver att rue des teinturiers hotades av stadsplanerarna. Med facit i hand vet jag att denna idyll med sina vattenhjul blev kvar. I varje fall är den det nu men vem vet vad som händer om femtio år?

Målarnas gata i Avignon.

Om Arles skriver hon att staden blev rejält bombskadad. Det är inget jag märkte av när jag besökte staden som research inför Mitt Provence. Ibland är det bra när stadsplanerarna är framme. Effekterna av nazisternas härjningar under andra världskriget syns på flera ställen. Gamla stan i Marseille var helt jämnad med marken efter att 40 000 invånare evakuerats, hamnen i St Tropez sprängd och bron i Sospel väntade på att bli återuppbyggd.

Den här bron är inte nämnd i Rydelius böcker men den sprängdes under andra världskriget och blev aldrig återuppbyggd.

Fler turister idag, särskilt i Les Baux och St Paul

En stor skillnad mellan 1950-talet och idag är antalet besökare. När Rydelius gjorde sina researchresor knackade hon på hos vaktmästare för att bli insläppt till ställen som idag har biljettkurer. Utgrävningen vid Glanum har försetts med museum idag och det finns inga patienter kvar på sjukhuset i st Remy de Provence där van Gogh vårdades. Fästningen uppe på Les Baux är lika imponerande idag som när Rydelius var där, men upplevelsen behöver delas med många fler. På St Honorat var det bara manliga besökare som fick se klostret när Rydelius var där.

Skillnaden märks nästan allra mest i beskrivningen av St Paul de Vence. Om jag skulle skriva att St Paul idag är så invaderad av turister att normalt byliv avstannat skulle jag få på tafsen av er läsare. Så det gör jag inte. Men när Rydelis var där så beboddes byn av bönder.

St.-Paul (de Vence), 7 km från Cagnes, en gammal befäst stad som dominerar Cagnes-slätten, särskilt mycket besökt av målare. Den var fordom en kunglig stad, som lydde direkt under franske kungen. Ringmuren uppfördes på 1500-talet. man kan gå runt den och beundra utsikten över sluttningen med apelsinträd och kronärtskocksodlingar. Högs upp ligger kyrkogården, skuggad av cypresser. På dagen då bönderna är ute på fälten, gör St.-Paul intryck av en medeltidsstad som slagits av pesten och blivit övergiven. Husen är övergivna och gatorna tysta. Marmorsköldar och vapen, skulpterade över dörrarna, och portklappar av mässing berättar om de förnäma personer, som fordomslags bodde i den lilla gränsstaden.

St Paul är långt ifrån ödsligt idag.

Däremot verkar antalet deltagare i firandet i Les Saintes-Maries vara ungefär detsamma. När Rydelius var där var cirka 50 000 åskådare samlade den 25 maj då statyerna av de båda Mariorna bärs ner till stranden.

Vinlistan delvis detsamma

De bästa vinerna kom då från Cassis, Ollioules, Pierrefeu, Bandol och Croix-Valmer för resenären i Provence medan på franska Rivieran var det Bellet, St. Jeannet, La Garde och Menton som stod för vinerna. Av dessa är det några som fortsatt har högt anseende men jag har då inte hört talas om någon vingård i Menton.

Matspecialiteterna har heller inte ändrats, däremot har läsarens bakgrundskunskap. Idag behöver vi knappast förklara aioli för läsaren. En intressant detalj är att hon kallar socca för panisse. Jag var rätt övertygad om att panisse var något som åts längre västerut, i Toulon och Marseille. Någon som vill dela med sig av kunskap?

Les Baux en vårdag 2016. Rydelius rekommenderade besök i solnedgången.

Vad ska jag läsa (eller skriva om) nu?

Det har varit riktigt roligt att skriva om de här två reseguiderna av Rydelius. Kanske ska jag skriva lite mer om andra reseguider av olika ålder? När jag bläddrar på bloggen är det ett ämne jag skrivit förhållandevis lite om.

Kanske är det dags att byta land och övergå till en annan gigant i reseskildrandet, Bill Bryson?

Gillade du detta och vill läsa mer, spana gärna in mina böcker nästa gång du är på bibliotek. De flesta går också att beställa i bokhandeln.