Ett nöje att följa med Ellen Rydelius till Rivieran 1932

Ellen Rydelius nätta reseguide 8 x 8 Rivierastäder är en riktig liten pärla. Jag har avnjutit den i små etapper. På varannan sida har jag läst om någon formulering flera gånger och lett för mig själv. Det är två saker som gör boken så läsvärd. Det ena är att Ellen Rydelius är en riktigt bra skribent som med stor berättarglädje delar med sig av restips. Det andra är tidens tand som både gör läsningen underhållande och intressant.

8 x 8 Rivierastäder har förgyllt både pendelresor till kontoret och långa bussresor för mig.

Boken är utgiven 1932 och därmed skriven i en annan tidsepok. När Rydelius spatserar i Nice hänger det en blå-gul flagga på Angleterre om kung Gustaf är i stan. Det vill säga svenska kung Gustaf V. När hon ska åka tåg mellan Ventimiglia och Nice tar pappersexercis och tulltrassel en massa tid för EU var inte påtänkt. Dessutom var hon tvungen att ställa om klockan då Frankrike gick på Greenwich-tid. 1932 var spåren fortfarande färska från den ryska revolutionen som gjorde storfurstinnor och grevinnor till “vendeuser och sömmerskor”.

Den tennisspelande Gustave V Roi de Suede är kvar i Nice i statyform.

Jag fick 8 x 8 Rivierastäder i present

Jag fick 8 x 8 Rivierastäder av Helene när vi träffades på Rosenlunds herrgård i somras. Hon hade hittat boken hemma hos sin mamma och tänkte att jag kunde ha användning för boken.

Här signerar jag böcker som Helene hade med sig.

Jag blev glad över gesten och såg fram emot att läsa boken. En anledning till att jag blev glad är att jag mindes en text jag läst om att resa med en äldre guidebok för att fånga vad som ändrats under tiden.

Den text jag tänkte på heter Europa runt med 100-årig guidebok och är skriven av Anna Blennow. Den ingår i Tågsemester som som är en modern antologi där alla bidrag har tåganknytning. De flesta av texterna handlar om erfarenheter av nutida tågresor utan gamla guideböcker som sällskap. Jag läste Tågsemester under min och Maria Unde Westerbergs tågresa hem från Rivieran i våras.

Maria hade med sig följande passande reselektyr på vår tågresa genom Europa. Förutom antologin Tågsemester är där Med tåg genom Europa av Anna W Thorbjörnsson och Marko T Wramén samt För den som reser är världen vacker av Per J Andersson.

Äldre guideböcker är guldgruvor

Anna Blennov är docent i latin och forskar på guidebokens utveckling. Reseguider berättar en hel del om den tidsanda som rådde när de skrevs. Vissa saker, som katedraler och utsiktsberg består och beskrivningarna är ganska likartade i olika generationers guideböcker (jag kan rapportera att det är en utmaning att försöka beskriva en känd plats så att det inte låter som en exakt upprepning av någon annan bok). Andra saker, som prisuppgifter, är färskvara och blir snabbt inaktuella. Men däremellan finns en guldgruva av information. Det går trender i vad som anses värt att nämna. Vissa konstnärer eller stilartar är ute under vissa epoker för att sedan bli “måsten” under en annan.

Blennov fokuserar särskilt på Rom dit hon åkt med guideböcker av olika ålder. Bland annat har hon varit på vift med medeltidens guidebok. Den finns bara kvar i ett enda exemplar. Det är lättare att hitta någon av de Baedeker-böcker som Anna skriver om i Tågsemester.

Baedeker legendariska reseguider

Baedeker-böckerna har fått sitt namn av en tysk förläggare. Serien gavs ut under ett drygt sekel med start på 1850-talet. De skrevs på tyska men översattes till engelska och franska. Om jag inte minns helt fel har Lucy Honychurch en röd Baedeker med sig till Florens i A room with a view. Jag vill också minnas att far och son Emerson drog med henne ut på andra utflykter medan hennes förkläde ville att de skulle hålla sig till guidebokens anvisningar. (Diskussionen huruvida man ska följa guideboken eller undvika guidebokens förslag och leta egna pärlor “bortanför turiststråken” verkar alltså vara lika gammal som guideboken).

Anna Blennow rekommenderar Baedeker tryckta de första tre decennierna på 1900-talet. Hon har rest runt i Europa med dessa som tidsdokument. Alla större tåglinjer är kvar och förvånansvärt många järnvägsrestauranger. Sedan har de mindre järnvägslinjerna försvunnit och ersatts med bilvägar. Det finns också en del städer där det mesta försvunnit eftersom de bombades sönder och samman under andra världskriget. Milano är en sådan stad där Blennow bara hittar enstaka spår runt stationen av de inrättningar Baedeker rekommenderar.

Om jag inte helt rört ihop ställena så är detta Milanos nuvarande tågstation (GPS-infon på bilden säger i varje fall det). I så fall öppnade den 1931.

Rydelius guider en svensk Baedeker

Min nyfikenhet på Ellen Rydelius ledde mig till Google som berättar att Rydelius skrivit en hel hög med reseguider och var något av drottningen av reseberättande under en period. Flera av böckerna har en 8:a i titeln. Rom på 8 dagar, Paris på 8 dagar eller 8 italienska städer. Rom-boken trycktes i tio upplagor vilket gör att en hel generation resenärer har blivit vägledda av henne.

Förutom böcker skrev hon artiklar och höll föredrag för att försörja sig. Rom-boken blev till efter att hon fick ett journaliststipendium. Med det i bagaget flyttade hon till Rom i några år. Med sig hade hon dottern Ria Wägner som hon senare skrev flera böcker tillsammans med.

8 x 8 Rivierastäder har Ellen Rydelius dedikerat till sin svägerska Elin Wägner “som ett minne av soliga dagar i Portofino Mare och Menton-Garavan från vännen”. I boken skriver hon om rivaliteten mellan Menton och Menton-Garavan. Hon har respekt för båda åsikterna även om hon själv tillhör team Garavan. Hon är inte lika vänlig mot Monte Carlo.

En guideskribent är inte att jämföra med en reklamchef för margarin, som i hänförda superlativ måste prisa sin vara, fast han själv aldrig äter smör. Läsaren kan också mäta djupet av min sanningskärlek, då jag nedskriver att jag avskyr Monte Carlo.

Rydelius föredrar en picknick under ett lantligt värdshus framför Monacos kasinon.

Men man skall icke tvinga människor att tänka lika – så mycket har jag lärt av historien: se bara hur Inkvisitionen och kommunismen misslyckats – och för att vara rättvisa

Sedan stenograferar hon ner en väninnas entusiastiska guidning så läsaren får många praktiska tips om han eller hon nu vill till Monaco.

Här kommer ett till exempel på Rydelius formuleringskonst. Boken gör alltså nedslag både på franska och italienska rivieran.

Tipsen för klädsel och packning är underhållning idag

Rivierastäderna är skriven precis i brytningen när Rivieran höll på och gå från vinterdestination till sommardestination. Den mondäna perioden var fortfarande mellan jul och påsk men Ellen har ett särskilt gott öga till Rivieran sommartid. Hotellpriserna var då en tredjedel jämfört med vinterpriserna. Dessutom behövde man bara packa en yllebaddräkt och sidenpyjamas för att klara hela vistelsen.

Baddräkt och pyjamas var en betydligt mindre garderob än vintertid då kvinnor bör packa ner en päls för att inte dra på sig bronkit. När det gäller den manliga resenärens packning tipsar Rydelius om att den man som missar att ta med smoking kommer att ångra sig.

Hade man nu inte fått med sig allt man behövde så har Rydelius tips på var man kan få kläder uppsydda och var man kan köpa färdigsydda klänningar. Men som sagt, åker man sommartid behövs inte så mycket packning. Det går utmärkt att shoppa på Lafayette i pyjamas.

“Rivieran, som lik en praktfull jätteuddspets kantar havsalpernas sluttning, gömmer i sina hundratals bukter och flikar så många förtjusande platser, där en soltörstig nordbo kan stämma möte med Våren.”

Att läsa Rivierastäder ger perspektiv på historien

Det är underhållande att läsa klädtips som idag är förlegade. Men boken är också ett tidsdokument som ger perspektiv på områdets förändring.

I inledningen redogör Rydelius för att hon i boken kallar Nice för Nice och inte Nizza, då staden faktiskt varit fransk ända sedan 1860-talet. Det vill säga sjuttio år, vilket är något mindre än den tid som förflutit sedan boken trycktes. Tanken hissnar vid tidsrymden som förflutit och allt som hänt i Europas historia sedan dess.

Den där höga pelaren restes till 150-årsminnet av att Nice blev franskt. Tiden går.

Rydelius gillar särskilt Nice

Avsnittet om Nice är särskilt fylligt. En hel del av det hon skriver om känns igen. Negresco var lika självklar då som nu. Hon åker spårvagn, även om linjerna är andra än idag då spårvagnen gör come-back på nyanlagda spår. Jetée Promenad försvann under andra världskriget och Avenue de la Victoire heter numera Avenue Jean Médecin

De stora dragen är sig lika. Gamla stans gytter av gränder och kullen Château har inte flyttat. Vid Place Massena låg ett Casino ser jag. Där är det numera vattenspel där alla barn (av alla åldrar) leker.

Rydelius lyfter fram Nice som de ensamma kvinnornas paradisdestination. Rydelius poängterar att hon pratar om anständiga kvinnor, utjäktade familjemödrar som behöver bli pånyttfödda. Familjemodern kan vandra i solen på förmiddagen och göra en utflykt på eftermiddagen om hon har lust. På kvällen finns fransk, rysk eller italiensk opera att välja på och vill hon dansa finns gigolos. Undrar du hur du ska hantera dessa så har Rydelius råd. Du betalar 10 franc per dans eller max 50 för en kväll. Uppenbart betyder ordet gigolo danspartner och inget annat.

En kvinna som Rydelius beundrar är ryskan Marie Bashkirteff vars livstörst var starkare än döden. Hennes år i Nice är beskrivna i hennes dagböcker.

Utan att djupdyka i varenda hotell- och restaurangtips så noterar jag att Café Lyon var ett artistkafé när Rydelius var i stan. The Scotch Teamrum vid Jardin Albert I är också kvar idag.

Vad skriver Rydelius om andra städer?

Atmosfären i Cannes jämför hon med ett engelskt lantgods. Min favoritort Antibes är bara nämnd i förbigående som hemtrevlig och billigare än Nice och Cannes. Man bodde på villastaden Cap d’Antibes och den största sevärdheten är inskriften efter den 12-åriga dansören på den romerska amfiteatern (som jag skrivit om i diverse böcker men ej här på bloggen).

Mellan Cannes och Nice var den klart lysande stjärnan på den tiden Juan les Pins som fått mer utrymme än Antibes. Rydelius skriver att Juan les Pins har kanske den bästa sandstranden på Rivieran. En strand där man då kunde träffa på kända namn ur svensk teater- och konstnärsvärld. Hon nämner lyxhotellet Le Provencal som jag skrev om nyligen.

Redan när Rydelius skrev var gästboken på restaurangen Colombe d’Or i St Paul de Vence en raritet. Den var då försäkrad för 100 000 franc eftersom tidens alla kända namn skrivit sina namn i den.

Prins Vilhelms gamla hem är numera lyxhotell. Jag rekommenderar alla som har vägarna förbi Èze att åtminstone dricka en kaffe på terrassen för utsikten är fortfarande fantastisk.

Jag tror jag rundar av där även om det finns fler guldkorn i boken och jag skulle gärna citera större delen av den.

Vill du läsa mer om reseguider eller historiska Nice?

Roligt att du hängt med hela vägen hit. Det blev en lång text men jag blev så himla fascinerad och grävde vidare, vilket gjorde att texten svällde. Ibland brukar jag avsluta mina artiklar genom att ge förslag på annat jag skrivit som kan vara av intresse. Jag har inget artikel som är lika omfångsrik som denna, men jag kan avrunda med följande länktips.

Jag ska försöka lägga vantarna på Rydelius bok Provence och Rivieran. Den är från 1951, det vill säga efter andra världskriget. Den är jag nyfiken på att läsa och se hur hon beskriver området då.

Kristina Svensson med reseguiderna Mitt Nice, Mitt Provence och Rivieran inom räckhåll.
Kommer någon om 90 år leta upp dessa och le glatt när de läser? Jag håller i Mitt Nice, Mitt Provence och Rivieran inom räckhåll som är skriven tillsammans med Maria Unde Westerberg.