Mitt CV i skobilder

Chefstomaten – en syrlig och vass röst som är herre på täppan i tomatsalladland. Gillar gott kaffe men inte grävskopor. Har många och bestämda åsikter om det mesta.

Så har det stått med några smärre variationer i ett par år som presentation av mig. Under #blogg100 har det dock smugit sig in en och annan ytterligare uppgift, som mina tjugo år i eller bredvid fädrens spår och en B-uppsats i Idé och lärdomshistoria. Jag har därför fått för mig att det är dags att presentera mitt CV ordentligt. I skobilder. Jag hoppar dock över åren i Birkenstock i Uppsala och sejouren som soptippsbakteriedoktorand i Linköping.

Museisvängen

En museipedagog är en skådespelare som står mitt bland publiken och använder röst, kroppspråk, föremål och kunskap om ämnet för att förmedla något. Gör man det bra får man omedelbar positiv respons. Gör man ett dåligt jobb så märker man det också. Särskilt om publiken är högstadieelever – truliga, stökiga eller tystlåtna när de kom men nästan alltid glada och pratsamma när de gick.

De turkos sandalerna är nog egentligen ett senare tillskott till garderoben men förutom att de är snygga tycker jag de illustrerar att klädkoden är tämligen liberal i kulturbranschen så länge hjärtat är djupaste rött. Fast jag föredrar ju blått, grönt och turkos nagellack förstås.

Jag hann avverka projekt på/för/med Fenomenalen (Visby), Himmel & Hav (Norrköping), Östergötlands länsmuseum (Linköping), Tekniska museet (Stockholm), Naturhistoriska riksmuseet (Stockholm), Malmö Museer och Techniquest (Wales) innan jag kände att det räcker inte med att ha roligt på jobbet. Man måste få betalt också.

Storföretaget

Var det inte väldigt annorlunda att jobba på storföretaget (vanlig fråga)? Ja och nej. Jag fick ett kontor som höll samma temperatur året runt vilket var en trevlig omväxling till gamla slott som har en tendens vara iskalla vintertid och stekheta sommartid. Istället för att första arbetsdagen åka till IKEA köpa ett skrivbord och montera ihop så beställde jag andra året (när jag hade hittat rätt formulär) ett höj- och sänkbart skrivbord, väntade tre månader och såg sedan på när det installerades i ett rum som var såpass stort att på Techniquest hade de stuvat in ett dussin i mitt kontor. Lönechecken var också större men arbetsuppgifterna var ungefär desamma; jag träffade människor och jag kommunicerade. Istället för ubåtar eller rymdhundar berättade jag om Sveriges största exportsuccé någonsin och AstraZeneca som arbetsplats.

Naglarna målade jag lila för att matcha de lila pillren jag hade i kavajfickan. Kavajbärande ökade och överhuvudtaget svällde garderoben; shopping, fika och träning var mina fritidsintressen. Sex par svarta skor rationaliserade packandet för de täta resorna i första klass till Södertälje där gruppen jag var chef över fanns. Den största skillnaden mot museisvängen var egentligen att alla interna dokument var obegripliga för utomstående fullpepprade som de var med trebokstavsförkortningar. Jag hade också en titel som var så lång att den inte fick plats på visitkortet. De som kunde dechiffrera titeln visste att jag var den som ansvarade för att den externa kommunikationen om företaget som arbetsgivare inte var obegriplig utan sann, attraktiv och avpassad för målgrupperna. Ordet ansvara betyder för övrigt att jag inte gjorde arbetet själv utan såg till att det blev gjort.

Författaren och fotografen

Jag missade de gyllene Losecåren på Astra men fick istället vara med om omorganisationer och neddragningar. Efteråt var jag på väg fortsätta i samma hjulspår men i lågkonjunktur är efterfrågan på en expert på långsiktig kompetensförsörjning/arbetsgivarvarumärke låg (vilket är dumt då lågkonjunktur är rätta tillfället att dra upp strategierna, när det är högkonjunktur igen är det för sent, något jag brukar nämna när jag håller föredrag om Employer Branding).

Här övergår detta inlägg till att bli reklam för gympadojor. Det första paret var röda. En skröna på AstraZeneca gör gällande att chokladmannen inte godkände röda skor på kvinnor. Det hade varit roligt att säga att mitt första par Salomon XA Pro 3D Ultra 2GX blev just röda som någon form av undermedveten protest mot en konservativ klädkod. Så är dock inte fallet. Jag ville fortsätta med svarta skor men det fanns bara röda i rätt storlek på Naturkompaniet dagen innan jag skulle åka till Chamonix och cykla.

Hade jag väntat tills jag kom till Chamonix hade jag haft rätt många färger att välja på för där finns många affärer med Salomon-skor. Till skillnad på franska rivieran där de inte finns att få tag på överhuvudtaget. De röda skorna står dock varken i franska alperna eller rivieran utan på Porto Santo utanför Madeira.

Ungefär samtidigt som jag gav ut min debutbok ersattes de röda av ett par grå (här ovanför Gréolières). De har varit med mig i Avignon när det är 40 plusgrader och när det är 30 minus i Tänndalen (de tillhörande sockarna har redan fått ett eget inlägg).

Förutom att jag alltid drömt om att se mitt namn på ryggen till en bok (det var en av anledningarna bakom soptippsbakterieförsöket) tyckte jag det var logiskt att övergå till bokskrivande för att nå en större publik. Vid muntliga berättelser är det tio gånger så mycket jobb att nå 300 personer som 30. Men skriver du böcker är det samma mängd arbete oavsett om det är 10, 100 eller 100 000 som läser det du skrivit.

Det är förvisso mer jobb att marknadsföra en bok till tusen personer än till tio. Men inte svårare än det jag gjorde på AstraZeneca – förutsatt då att man har böcker att marknadsföra och tid att göra det på. Och inget av detta befrämjas av att leva i kappsäck som byggflykting. Jag glider oavsiktligt in på det andra s-ordet hela tiden. Det som stavas sabotage men kommer från Skånska Cementgjuteriet. Eftersom det här var tänkt bli ett glatt inlägg med glimten i ögat så klipper jag bort styckena lika fort som de dyker upp (jag har nu klippt bort dubbelt så mycket text som finns kvar). Men mitt enormt stora tack till alla som hjälpt och hjälper mig med alternativt boende, nya skor och på andra sätt – det får stå kvar.

Till slut blev det ett par svarta skor också. De fick jag i present för ett par veckor sedan och ett par mil hundpromenader senare ser de inte alls lika snygga ut längre. De två sista bilderna kan för övrigt även användas för att illustrera skillnaden om man har vidvinkel eller macro på kameran när man bestämmer sig för att ta en bild på sina skor. Vilket är en poäng eftersom fotograferande också är ett av mina nya ben.

Vad tycks om skovarianten av CV? Ska jag byta ut eller behålla den traditionella varianten av mitt CV på kristinasvensson.se?

Detta var näst sista inlägget i #blogg100.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)