Spåren efter de romerska akvedukterna runt Antibes

Under antiken var Antipolis en relativt stor hamnstad med motsvarande stort behov av färskvatten. Just vattentillförsel var något romarna var riktigt vassa på och Antipolis försörjdes med minst två akvedukter.

De senaste dagarna har jag ägnat en del tid åt den längre av dem. Både genom att slåss med Google för att få fram information om dem och genom att vara ute i regnet och leta efter fysiska spår. Det är inte helt lätt att ge sig av ut på spaning efter romerska ruiner. Antingen finns stenarna insvepta av grönska i något grönområde, gömda på privat mark eller har jämnats med marken för att göra plats för någon villa. Det är dessutom uselt med skyltar eller annan information. Här nere går det knappt att sätta en spade i gjorden utan att trilla över något romerskt, vilket gör att lokalbefolkningen inte riktigt har samma vurm som jag har för romerska stenbumlingar. Men låt mig presentera akvedukterna.

Aqueduc de Fontvieille från Biot

Den yngre och kortare av akvedukterna, Aqueduc de Fontvieille hämtade vattnet i Biot och förde det snett ner mot Antibes. Akvedukten nådde kusten ungefär vid dagens Fort Carré och slutade i hamnen, ungefär där de byggt det nya parkeringsgaraget (har jag nämnt att de grävde upp en romersk båt då?).

Det ska gå att se en bit av akvedukten vid en restaurang mitt emot Antibes tågstation. Det har jag precis läst vilket betyder att jag ännu inte hunnit förbi och letat. Däremot har jag promenerat förbi en sektion av akvedukten många gånger. Det ligger nämligen en bit utanför det arkeologiska museet i Bastion St André.

Om jag promenerar vidare ner till hamnen passerar jag ofta förbi Aguillonfontänen som ligger precis i starten av pubgatan. Både gatan och fontänen har fått namn efter  militäringenjören Louis D’Aguillon som på 1700-talet renoverade Fontvieille-akvedukten. Därmed fick Antibesborna återigen dricksvatten av bra kvalitet. Akvedukten försåg fontänerna med vatten till år 2000.

Av detta kan man dra slutsatsen att Antibes hade en tuff period efter romarrikets fall. Inget dricksvatten, tidvis knappt några invånare. Men de hade i varje fall en biskop ett tag. Jag kanske återkommer till detta och till Fontvieille-akvedukten vid tillfälle (har även skrivit om det i Strövtåg runt Antibes en del). Om någon läsare blir inspirerad att googla efter denna akvedukt kan jag berätta att det finns en annan romersk akvedukt i orten Fontvieille. Men det är Barbegal-akvedukten (som både då och nu egentligen är mer imponerande – men den ligger 23 mil västerut så den är med i Mitt Provence).

Men nu är jag på avvägar. Jag har ännu inte kommit till akvedukten jag skulle skriva om.

Bouillide- eller Clausonnes-akvedukten

Jag nämnde häromdagen att det finns rester av Bouillide-akvedukten, ibland kallad Clausonne-akvedukten, i grönområdet Valmasque. Att jag skrev om det påminde mig om att jag länge velat åka dit och se om jag kunde hitta några rester av stenar resta för tvåtusen år sedan. Sagt och gjort så övertygade jag chaufför om det förnämliga i projektet och vi gav oss av efter lunch. På min karta fanns en markering precis nedanför betalstationen till motorvägen. Precis där hittade vi också några rester av av akvedukt. Vi åkte på vägen Rue des Trois Moulins eller D635, en enkelriktad vägstump utan några direkta parkeringsplatser.

Efter en halv dags googlande har jag kommit fram till att de stenpelare som syns på den översta bilden är en del av den bro med fem valv som gjorde att akvedukten tog sig över dalgången Goa. I mitten av dalen rinner en rännil med vatten som är vattendraget Goa, ett biflöde till ett biflöde till ån Valmasque.

Strax därefter såg vi en annan bro med valven kvar. Det är nästan svårt att se den i all frodig grönska men det finns två valv där någonstans. Från sidan är de både höga och smäckra. Valven tillhör en bro över biflödet till ån Valmasque (biflödet heter också Valmasque verkar det som). Det såg upptrampat ut på mitten av bron, ungefär som om det var en någorlunda välanvänd stig. M föreslog att vi skulle gå ut på den men jag tvärvägrade. Bron har förvisso stått där i nästan tvåtusen år och skulle väl inte rasa just den här eftermiddagen, men den var smal, hög och det fanns inte direkt några räcken.

Bilden är tagen från en ganska väl trafikerad väg så det var inte många minuter jag ville stå still där. Dessutom regnade det varför jag slet fram kameran snabbt och sedan stoppade tillbaka den i torr trygghet i ryggsäcken. Därför blev bilderna därefter. Helst skulle jag stått där nere vid vattnet men vi såg inte till något sätt att ta oss ner dit.

Om jag förstått den franska uppsatsen jag med hjälp av Google Translate försökt ta mig igenom så stod vi mer eller mindre ovanpå det ställe där två grenar av akvedukten förenades. Den ena grenen kom från Mougins, den andra från Valbonne. Båda grenarna av akvedukten var byggda allt annat än spikrakt, istället snirklade de sig fram i terrängen.

Det ska enligt denna uppsats finnas en del synliga rester av akvedukten på fler platser. Får se om jag kan göra några försök att hitta dem. Det är häftigt att leta romerska lämningar så nära hemmet tycker jag. Annars finns det ju mer imponerande lämningar på andra håll i regionen.

Jag ska också försöka ta reda på om den här akvedukten är den som fyllde cisternen som finns mellan Picassomuseet och katedralen. Jag gissar det. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg för nu ska vi ut på nästa utflykt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.