U 142 – en till runsten rest av Estridsläkten

Det här är U 142. Det vill säga Upplands runinskrifter nr 142. Det är en snygg runsten som står längs Skålhamravägen i Täby. Det är en riktigt runtät del av Runriket. Förutom den här resta stenen finns det tre runhällar i närheten. Området kallas för Fällbro.

Parkering vid Fällbro

Det är lätt att ta sig en titt på U 142 och de andra hällarna. Det finns en rejäl parkeringsplats märkt med Runriket-skylt. Vid parkeringen lockar en bro in till området som heter Hagby ekopark. Det låter fräckt men är inte så kul som det låter.

Det är en soptipp som byggts om till våtmark. Himla poppis bland vildsvin, bävrar och diverse fåglar. Det finns tre olika slingor man kan promenera. Från toppen har man bra utsikt över Hagby återvinningsstation och kan fundera över vikten av återbruk och att dämpa konsumtionen.

Snyggt gjort men stigarna är breda och stenhårda. Min trasiga fot föredrar att ströva runt på mossa.

Äldsta avbildningen av människa

För att återgå till äldre tider så har Skålhamravägen haft sin slingriga sträckning i åtskilliga år. Vikingarna färdades också här. Snett mitt emot U 142 finns ett gravfält. På baksidan av det ligger en häll som i övre delen ska ha en avbildning av en människa. Det skulle kunna vara en Kristusgestalt, eller en avbildning av Rodger. I så fall är det den äldsta avbildningen av en Täbybo. Det är Rodgers tre söner som låtit rista hällen.

Jag kunde inte se något alls som liknade en människa på hällen ovan. Men jag tittade inte så noga. Inte heller såg jag de andra hällarna. Men så koncentrerar jag mig mest på Estridssläktens stenar. På infoskylten såg jag i efterhand vad jag skulle letat efter högst upp på hällen.

Ingefast var Estrids barnbarnsbarn

U 142 restes av Ingefast till minne av sin far Jarlabanke. Det betyder att Ingefast var barnbarnsbarn till Estrid.

Ingefast lät resa stenen och göra bron efter Jarlabanke sin fader och Joruns son, och Kettilö lät resa stenen efter sin man. Öpir ristade.

Jag lägger U 142 till samlingen av stenar jag sett. Tar jag en titt på ordet Jarlabankestenarna på Wikipedia har jag några kvar att se. Det finns tjugo stenar bevarade från släkten.

Andra Estridstenar jag besökt (och bloggat om)

Jag har valt att kalla dem för Estridstenar efter den första i släkten som vi känner till.

Sedan har jag besökt några till som jag inte har bloggat om. Får se om jag får komplettera vid tillfälle.

Undrar hur många stenar som saknas?

Det är ovanligt att en släkts historia kan följas i flera släktled på runstenar. Det beror på att det finns såpass många bevarade. Då är frågan hur många de en gång bekostade? Åtskilliga runstenar hinner nämligen förkomma på tusen år.

Stora stenar används som byggnadsmaterial exempelvis till kyrkor. Eller så välter de helt enkelt och blir överväxta med mossa. Det här är ett ämne som det skrevs en hel del om under hösten. Anledningen är utsmyckningen av nya rondeller i Roslags Näsby. Konstnären Karin Wales har berättat i lokaltidningen att hon fascinerats av runskrifter och har valt att smycka en rondell med kopior av försvunna runstenar.

Det vill säga runstenar vars ristningar blivit avbildade och avbildningarna har publicerats eller på annat sätt bevarats. Men nuvarande vistelseort för själva stenarna är i dagsläget okänd. Det här med att katalogisera och rita av runstenar var något som varit populärt i omgångar. En sväng skedde i slutet av  1500-talet och början av 1600-talet. Det fick ett nytt uppsving på 1840-talet. Bland annat finns det förteckningar över stenar som hör till Estridsläkten.

Nummer 9 av Fornminnesnytt handlade om detta och gav tips på var man borde gå, för att hitta de försvunna stenarna. Det vill säga att när jag har sett alla kända stenar finns det fortfarande anledning att ge sig av ut i markerna i jakt på de som är dolda.