10 dagar med #blogg100

Men varför gick jag med i det här?
Vad ska jag skriva om?
Jag hinner inte!
Jag tror det är tre av de vanligare kommentarerna om #blogg100. Jag har själv mumlat dem för mig själv mer än en gång – något som förvånade mig. Jag tycker att jag hade en ganska hög frekvens på mitt bloggande redan. 25 inlägg per månad är inte ovanligt och hur svårt skulle det då vara att lägga på ett par till? Jag måste ju inte skriva uppsatser varje gång, det räcker med en bild och några ord. Men jag verkar ha väldigt svårt för korta inlägg. Det beror kanske på att korta inlägg tar tid att skriva eftersom de kräver redigering. Ett långt inlägg är bara att skriva på… Fast det tar tid det också, särskilt om man börjar skriva efter ordinarie sovtid.

#blogg100 ger gemenskap och nya bloggfynd

När jag gick med i #blogg100 så var det för att vara med i en gemenskap med andra skrivande. Jag trodde vi kanske skulle bli 50 personer som kunde peppa varandra, vi var raskt över 500 och projektet uppmärksammades som det som blåser liv i bloggrörelsen. Twittertaggen #blogg100 trendade och jag lärde mig hur man blockerar spam på twitter. En hel del statistik och metabloggande följde. Det är intressant men det krävs ju också att några skriver vanliga blogginlägg, det blir ju lite tjatigt med 500 x 100 inlägg om att alla bloggar.

I början av projektet gick jag in helhjärtat och hängde i RSS-flödet och klickade på länkar på twitter. En mäklare på franska Rivieran skrev om hysterin när en svart panter siktades i Villeneuve-Loubet. En bloggare som jag tyvärr tappat bort vem det var skrev om tv-serien Game of Thrones. Skumt ämne tänkte jag, det var ju urlänge sedan det gick men följde några av länkarna och upptäckte att det minsann visas på svt just nu. Första avsnittet skulle ligga ute på svtplay en timme till. Där rök den tidiga kvällen. Inte för att kl 23 kan betraktas som direkt tidigt men när jag sett första avsnittet gick jag direkt på nästa och så var klockan halv två IGEN. Överhuvutaget har #blogg100 haft en dålig inverkan på min nattsömn.

Den hittills roligaste effekten av #blogg100 hittills är att jag vunnit en lunch. Inger Aspåker utlyste en tävling som jag vann. Läs gärna tävlingsfrågan här, den är riktigt rolig tycker jag. Ni hittar mitt svar under inlägget.

Varierande kvalitet när jag skriver mot en daglig deadline

Om jag tittar på mina egna inlägg så är det flera som aldrig skulle blivit skriva och än mindre publicerade om jag inte deltagit i den här bloggutmaningen. Något av dem, som recensionen av fotoutställningen på Hasselblad Center är jag nöjd med och glad över att jag fick ett incitament att skriva. Det inlägg som fått flest gillningar, det med bilder på franska katter, skulle jag skrivit förr eller senare ändå men kanske inte på det sättet.

Sedan har vi några som jag funderat på att radera i efterhand. Eller dela upp i två inlägg. Igår kväll skulle jag skriva en pubrecension men mer än halva inlägget handlar istället om punkteringar (ett ämne som blivit alltför vanligt på tomatsallad) och vänliga människor (något som jag gärna skriver om).

Kanske inget större fel på det men om jag håller mig till ett ämne i taget blir det lättare sortera in inlägget i rätt ämne och det går att länka till det i efterhand som inlägget som handlade om en viss sak. Men som @författarJenny svarade mig på Facebook “Är det inte därför man har en blogg – för att kunna skriva hur långt man vill? ;-)”. Så är det kanske. Jag avslutar med en bild. Det är utsikten från mitt skrivbord igår (om jag tittar snett uppåt och undviker att notera bygget som ligger mellan mig och Salfjället och snart döljer utsikten).

Detta var inlägg 11/100 i #blogg100.

 

chefstomaten