Bodil Malmsten om vikten av ett fredat rum för skrivandet

Soporna sorterade och utburna.
Det måste vara välstädat, ordning på det som går att få ordning på.
En avskavd skåpluck, något som är sönder, solkgt och trasigt, då sipprar trasigheten in, jag vil ha fint omkring mig, oredan inuti rår ändå ingenting på.
Jag arbetar hemma, har alltid gjort, ingen utgift för arbetslokal. Pengarna lägger jag på snittblommor, pioner, rosenkvitten, pingstliljor, franska tulpaner, fresia. Liljekonvaljer.
Inga krukväxter, torra blad som faller av och skräpar ner.
På snittblommorna märks vilken årstid det är.
Levande ljus på vintern, öppna fönster och fågelkvitter på sommaren.
Att gå till skrivandet ska vara en högtidsstund.

Så gör jag, konsten att skriva Orden är Bodil Malmstens och är hämtade från sidan 46 i hennes Så gör jag – Konsten att skriva. Jag har varit nyfiken på boken sedan jag lyssnade på henne på inspelningen av Babel, jag tyckte hon sa så mycket klokt.

Hittills är jag inte besviken, boken är riktigt inspirerande och jag får sådan lust att kasta mig över mina egna texter. Boken stärker min övertygelse att skriva inte är en tävling i svenska språket. Ska påminna mig detta nästa gång jag börjar städa undan diverse egenheter för att vara mer “korrekt”.

Vem f-n kan skriva böcker mitt i en byggarbetsplats?

Kristina Svensson i skrivtagen i Skanskaland. Vikten av en fredad plats att skriva på står som nummer 1 i Bodils lista på vad som krävs för att skriva en bok. Jag kan bara hålla med. Hösten 2011 satt jag med grävskopor surrande på fyra sidor runt huset och skulle skriva klart min Strövtåg runt Antibes. Det gick såklart inte. Det gick käpprätt åt skogen. Sedan dess har jag levt ett kringflackande liv som kostat på. Skrivron har inte alltid infunnit sig men jag har i alla fall tillsammans med Joanna Björkqvist skrivit och gett ut Förverkliga din bokdröm som precis igår fick en härlig recension från BTJ.

I lördags eftermiddag stoppade jag in näsan i lägenheten där jag är folkbokförd. Vattnade krukväxterna, sopade upp döda blad och plockade fram en del varma kläder. Noterade att bilvägen fortfarande är avspärrad, cykel- och gångbanan likaså men att pålkranen är borta. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna skriva en bok där igen eller om den lägenheten för evigt är förknippad med oljud, olägenhet och Skanskas oförstånd. Eller möjligen mitt eget obestånd. Man tjänar inte särskilt mycket på en bok i Sverige men man tjänar betydligt mer på en bok än på boken som inte blev klar för det kom ett bygge emellan.

Bodil Malmsten avrundar kapitlet Ett eget rum så här:

Skrivplatsen är en personlig sak mellan den skrivande och det skrivna.
Bara den som skriver vet.
Men hur det än är – platsen måste vara värnad från yttre angrepp och påverkan utifrån.
Det inre sköter man själv.