Skärmflygning i Gréolières

Skärmflygning är en populär sport på franska Rivieran. Man ser skärmarna hänga i luften lite varstans, exempelvis ovanför Gourdon eller Gorges du Loup. Kocken råkar vara en entusiastisk skärmflygare och igår var sista chansen för honom att flyga denna gång. Självklart följde jag och kameran med. Kocken brukar flyga från Gréolières, en liten ort precis nedanför Montagne du Cheiron och strax ovanför floden Le Loup (den som längre ner rinner genom vargklyftan, Gorges du Loup).

Bra skärmflygsstart vid sydliga vindar

Relevant information är att Gréolières är bra ställe vid sydliga vindar, att landningsplatsen är ett stort fält precis utanför byn, att det finns offentliga toaletter (utan papper eller tvål) vid infarten till byn och att ifall man är där på helger så finns det ofta en jeep som man för €5 kan få skjuts upp till startplatsen. (Eller nästan till startplatsen). Det finns ett par olika webbsidor där man kan kolla om det är flygbart.

Igår var det dock apostlahästar som gällde. Medan Kocken älgade iväg så valde M och jag att vandra en bit på GR 4. En extremt kort bit Inte bara i jämförelse med att GR 4 går ända till Royan på atlantkusten (startar i Grasse) utan även rent generellt. När vi kom upp till en ruin skulle jag såklart fotografera denna och sedan så var Kocken redan i luften. Det visade sig sedan att han hade fått skjuts en bit. Hur som helst så blev jag kvar vid min ruin och fotade nästan hela hans flyg. Han landade bakom ett träd sett från min utkiksplats. Ruinen måste jag också skriva en rad om. Ruinens herre var i slagsmål med den som ägde Le Castellet, en annan imponerande ruin på en höjd vi har vandrat förbi (när vi utgick ifrån St-Jeannet).

Nästa flyg ville jag  dokumentera start och landning så jag promenerade med upp. Några fotostopp senare och jag hade tappat bort kocken trots att han inte rörde sig alltför snabbt med sin 18-kgs säck på ryggen. Jag hamnade fel men fick i gengäld se alla skärmflygares mardröm, att fastna i ett träd. Det syns inte så bra men killen står på en stege i buskaget och försöker såga ner grenar och lossa alla linor till sin skärm. Inte kul.

Till slut kom jag i alla fall upp till startplatsen, en bit platt yta uppe på berget. Vid det laget så hade Kocken väntat ett tag och var ivrig att ge sig av så jag hastade bort till ena änden. Jag tänkte lite flyktigt att jag borde bytt objektiv men hann aldrig göra slag i saken. Det var nämligen så att jag hade gjort världens tankevurpa när jag packade ryggsäcken på morgonen. Jag tänkte ”skärmflygare, de är små prickar i fjärran uppe i luften, det gäller att ta teleobjetivet”. Jovisst. Det är sant när de är uppe i luften, men när de är ett par meter ifrån en så är en tjugo kvadratmeter skärm en STOR pryl. Vidvinkelobjektivet hade varit mer lämpligt och allra bäst hade normalzoomen varit men den låg hemma i byrån.

För att starta ett skärmflyg så står man med ryggen mot stupet och så tittar man på sin skärm som man lagt ut på marken. Man drar sedan i ett bestämt ryck upp skärmen i luften. När den hänger perfekt över en så vänder man sig snabbt om och tar några steg framåt. Om allt går som det ska så lyfter man direkt (annars får man springa en bit). Både Kocken och jag hade tänkt oss snygga bilder av honom med skärmen precis ovanför men jag fick ju nätt och jämnt med hela honom på en bild.

När han väl var i luften så tog jag kameran i ena näven och mina stavar i den andra och började springa i full karriär. Stigen gjorde en rejäl böj åt fel håll och mitt mål var att hinna ner till landningsfältet och dokumentera i den änden. Springa på en ojämn stig nerför ett berg är inte riktigt vad jag brukar ägna mig åt så det gick inte tillräckligt fort för mig. Jag såg en röd skärm skymta bakom ett stort träd och när jag kom fram bakom trädet med fri utsikt över landningsfältet, ja då var han redan nere.

Den röda skärmen är Kocken, de andra skärmarna lite andra skärmflygare som råkade fastna på bild.

Så här ser Gréolières ut uppifrån. Jag har senare varit tillbaka och vandrat en längre bit på GR4.