Myggig jakt på Oppidum Cordula

Redan de gamla grekerna gillade franska Rivieran. Så hade jag tänkt börja historiekapitlet i Strövtåg runt Antibes. Inte för att grekerna på något sätt var först, utan för att det inte finns några spår efter de folkslag som bodde här innan, de som brukar buntas ihop under etiketten ligurer. Sedan råkade jag läsa beskrivningen av vandring nr 37 i RandOxygène när jag var på väg till vandring nr 38 (den mellan Biot och Valbonne). Där stod något om en rundtur runt ruinerna av Oppidum Cordula utanför Vallauris.

fjäril Oppidum var de försvarsanläggningar som ligurerna byggde på kullar. Det fanns flera hundra runt omkring men eftersom de byggts på så strategiska lägen har det i allmänhet byggts något ovanpå i flera omgångar. Men här fanns alltså ett som inte låg under en massa medeltida byggnader. Måste besökas tänkte jag.

coolt hus ovanför Vallauris För den som nu vill besöka ruinerna så finns det ett par olika sätt göra det. Man kan ta buss nummer 5 en vardagsmorgon (den går tre gånger på mornarna och tre på kvällarna) och kliva av en bit ovanför Vallauris mitt på gulmarkerade rundturen Tour du Encourdoules och sedan välja valfritt håll. Eller så kan man ta buss 8 på en söndag och kliva av när man känner igen sig i Vallauris, bara för att upptäcka att Vallauris är mycket större än de delar jag tidigare besökt och att jag klivit av i nedre delen när jag borde satsat på den övre. Det var rätt varmt gå upp och inte blev det ett dugg bättre av att jag var en timme efter tidsschemat efter att ha missat en buss med sisådär 3 meter.

Fin utsikt kan översättas till jobbig uppförsbacke

utsikt

Cordula låg här - kanske Ligurerna valde sin kulle för att den hade god utsikt över omgivningarna och därmed var det bara att trava på uppför. Kullen skulle vara beväxt med en ekskog men jag såg mest tallar och murgröna jag. Och en väldig massa stenbumlingar. Det gick inte att missa att här har det varit något byggt av människor en gång i tiden. Det fanns också en vansinnig mängd med stigar. Jag tappade raskt bort den gulmarkerade jag hade tänkt följa men hittade istället en skylt med Pagus Romain. Jag var framme. Troligen. Lite osäkert när skylten med Cité antique du Cordula låg ner lutad mot ett träd. Den skulle ju kunnat peka åt något helt annat håll från början.

Jag hade läst att det skulle finnas en stor sten där inskriften Pagus Cantabensis fortfarande var läslig. Men var kunde den finnas? Jag upptäckte snabbt att skogen inte var så ödslig som den först verkade. Den var bebodd av myggor. De blev mycket glada över att något som var större än en ekorre besökte deras trakter och gick genast till attack. De visade ingen som helst hänsyn till att jag fotar med manuellt fokus på min kamera. Jag börjar bli hyfsat van vid manuellt fokus och tycker jag har blivit rätt snabb. Men inte tillräckligt snabb. Varje gång jag tittade ner på mina ben så satt det myggor där. Franska attackmyggor. Det var bara att lägga benen på ryggen och ge sig av.

Jag går vilse och ser samma stenbumlingar en gång till

passionsblomma Det kändes lite snopet att utflykten blev så kort så när jag på nervägen såg en skylt med Tour du Encourdoules tänkte jag att vad fasen, det vore ju kul att testa. Jag vecklade upp min karta men kartan och stigen var inte ett dugg i samklang. Hade jag inte skymtat Medelhavet och därmed varit säker på väderstrecken hade jag trott att jag hållit kartan upp och ner. Stigen försvann iväg ner i en liten smal korridor mellan två staket. Jag måste varit den första som gick där det här året för jag fick vada fram i drivor av tallbarr.

Jag kom ner på en bilväg i ett bostadsområde kantat med lyxiga villor med pool och grandios utsikt över Golfe Juan. Det var den här vägen som buss 5 kör och där det fanns många hållplatser att välja mellan. Men den går som sagt inte söndagar. Jag fortsatte neråt tills jag hittade en ny brun skylt. Min E-promenad var med och två andra ställen som jag inte hittade igen på kartan. Det var lika bra att jag inte försökte mig på att gå till Samboures eftersom jag lite längre fram hade behövt en machete för att ta mig dit.

dåligt underhållen vandringsled

vatten Den närbelägna vattenposten såg dock rätt modern ut. Den var mycket uppskattad eftersom det nu var dags att blöta ner både hatt och hår igen, en metod för att klara värmen jag utvecklade i Avignon under värmebölja. (Hatten hade tidigare fuktats på en kyrkogård där jag gick vilse på vägen upp).

Jag fick ny energi och satte full fart framåt. Så hög fart att jag i en korsning missförstod skylten och satte av 180 grader åt fel håll. Misstaget uppdagades en bra bit senare när jag hamnade i en återvändsgränd. Det fanns en stig ner i en annan tallskog men med tanke på att jag var helt bortkollrad från kartan vågade jag mig inte på att prova den. Bara att vända och göra ett nytt försök.

Åt andra hållet återknöt jag kontakten med de gula markeringarna samtidigt som de försvann in i en skog igen (åt diametralt andra hållet jämfört med stigen jag övervägt följa – hade jag tagit den hade jag väl hamnat i Grasse så småningom). Strax därefter kom jag till ett vägskäl och kunde välja mellan att fortsätta min rundtur eller ta av mot Cordula. Jag valde jag det sistnämnda. Kändes tryggt att återvända till myggorna. Dessutom hade jag kanske missat något första varvet. Det hade jag inte. Eller så har jag nu missat det två gånger på raken. Myggen bodde kvar så det blev en lika rask tur igen.

vägg i oppidum Cordula?

Jaha, nu har jag halvsprungit genom ruinerna två gånger – vad blir det till boken? Jag tror jag ska rekommendera mer moderna landmärken som Promenade des Anglais för söndagspromenaden faktiskt.

  • Har också varit på jakt efter ett oppidum. Det var för några år sen i bil med cyklar på taket. Vi slingrade oss en allt smalare väg (snarast stig) mot toppen och höll på att fastna med cyklarna i nerhängande trädgrenar … Så jag vet precis vilka äventyr som väntar en om man försöker sig på oppidumskyltar …

  • Ja den delen av historien har de inte riktigt lyft fram…

  • Pingback: ()