Solturen via Ösjödalen och Svalåtjärn – ett trevligt alternativ

Fjällplatån mellan Tännåns och Ljusnans dalgångar korsas av flera vinter- och sommarleder. Det är en utmärkt plats att dra leder på. Vattendragen är kantade av byar och stugbyar där människor inriktade på friluftsliv vistas kortare eller längre perioder. Ovanför varje by finns en våffelstuga som en naturlig magnet. Området är tillräckligt stort för att rymma flera leder utan att folk behöver trampa på varandra men ändå inte större än att det är lätt att hitta.

Berggrunden ger förutsättningar för en skiftande flora. Ett band med kalk ger en annan flora runt Skarvarna och Hamrafjället jämfört med fjällen runt omkring. Dessutom är detta område inte renbetesfjäll vilket minskar risken för konflikterna med renföretagarna. Om stora renhjordar inte betar här kan vajorna inte bli störda av varken vandrare eller skidåkare och dessutom blir lavar och andra växter kvar för vandrare att beundra.

Skidspåren tvärs över kallas för solturer

Området är fint nästan året runt (med vissa undantag som det blöta skiftet mellan vårvinter och försommar samt det leriga skiftet mellan senhöst och förvinter). Det är kanske allra mest inbjudande på vårvintern. Då korsas området av pistade skidspår, skoterspår samt opistade vinterleder. En attraktion är skoterleden som går ända upp till toppen av Skenörsfjället och sedan fortsätter ner på andra sidan. Det skoterspåret passerar inte så långt från raststugan vid Svalåtjärn. Den är byggd där skidspåren från Tänndalen, Bruksvallarna, Fjällnäs och Ramundberget möts.

När solen skiner och det inte blåser är dessa spår fullständigt magiska. Det är särskilt populärt att köra dem från en by till en annan med solen i ansiktet. Ett husmorstips är att ta med solskyddsfaktor och applicera det jämnt över ansiktet. Jag har solstift liggande i ryggsäcken för jämnan och om man duttar på solskyddsfaktor nr 50 lite här och var i ansiktet blir effekten zebrarandigt.

Pistade skidspår från vecka 7 till sista april

Från vecka 7 till sista april körs de så kallade högfjällsspåren upp med pistmaskin de dagar när vädret är lämpligt. I de pistade skidspåren kan man åka med vanliga löparskidor. Det är lätt att avverka relativt långa sträckor utan alltför mycket arbete, betydligt längre än man kommer sommartid när det är fot om fot som gäller.

Här är två turer som jag beskrivit tidigare:

Ospårade vinterleder över fjället

Sedan finns de opistade vinterlederna. De är utmärkta med de där röda ledkryssen som gör sig så bra på bild. Vinterlederna är dragna härs och tvärs över fjällen i raka linjer till skillnad från sommarleder som behöver ta hänsyn till blöthål. Eftersom detta är ett välbesökt område så finns det ofta skidspår upptrampade även i de ospårade vinterlederna. Och på vårvintern är det ofta skare så det går att köra skate precis överallt. Men turskidor med stabila pjäxor och kraftigare bindningar har sina poänger när man ska nerför.

Förra helgen skidvandrade jag med turskidor från Fjällnäs till Långbrottsstugan. Vädret var ruggigt till tusen och det var ganska slitsamt på grund av kraftig motvind och obefintligt glid. Från Långbrottstugan kan man fortsätta mot Ramundberget på olika sidor om Ösjökläppen men vi vände och återvände till utgångspunkten. Denna helgen var jag tillbaka i området och såg Ösjökläppen från annat håll.

Walles perfekt utgångspunkt för vackra Ösjödalen

Planen var att finåka i det pistade spåret från Walles ovanför Bruksvallarna. Deras stora parkering (90 kr per dag) är populär eftersom den ligger en bit ovanför byn. Man slipper därmed en backe både upp och ner. Dessutom är det på vårvintern en fördel att starta högre upp där snön ligger kvar. Nere i byarna börjar snötäcket här och var bli lite tunt.

Tanken var att åka till Ösjöstugan ovanför Ramundberget för att testa deras löjromsvåffla. Jag har sett reklam för den hela vintern och pratat om att åka dit sedan typ januari. Från Walles är det sju lättåkta kilometer svagt uppför till Ösjöstugan och sedan är det bara att glida hemåt igen. En lagom söndagspromenad i finvädret.

Ösjödalen levererade pangväder och finfina skidspår med dubbla spår för klassiskt. Det var välbehövligt eftersom det är ett spår där folk åker åt båda hållen och det var mycket folk. Verkligen mycket folk. Så vi vände halvvägs. M och Kocken gled tillbaka till bilen. Men jag fastnade för en vinterled med en lutande skylt “Tänndalen 13 km”.

Utsikt över Helags (om jag vände mig om)

Jag gjorde två missar innan jag gav mig av. Jag fräschade inte upp minnet genom en titt på kartan och jag glömde att jag hade utrustning för spår: smalskidor och de lätta tävlingsstavarna. Normalt brukar jag ta turskidor och stavar med stora kringlor när jag tassar omkring på fjället. Men nu är skaren så hård att det gick utmärkt med lätta stavar och det visade sig gå rätt bra med smalskidor också. Det är betydligt mindre ansträngning med skidor som glider. Jag gjorde några vurpor när jag försökte svänga med dem i snödrivor men totalt sett saknade jag inte turskidorna även om de har stabilare pjäxor.

Spåret började uppåt på Hästkläppen och det var betydligt längre än det såg ut. Men det lutade mindre än det gör vid Knallen och varje gång jag vände mig om belönades jag med pangutsikt över Helagsmassivet. När jag kom upp så belönades jag också med en vy jag aldrig sett förut. Jag var uppe bakom Skenörsfjället i det område där Tännån har sin källa.

Från Svalåtjärn pistade spår

Det är lika häftigt varje gång man kommer upp och det bara är vitt och blått överallt. Det var en del svarta prickar som rörde sig lite här och var men inga större mängder. Jag pratade med ett par som också hamnat på denna led efter att ha flytt folkmängderna på den vanliga solturen.

Efter sisådär en timme svagt uppför kom jag fram till en skylt med “Tänndalen 12 km” vilket fick mig att undra om jag skulle komma hem någon gång. Det gjorde jag, det blev otalt blev det två mil (varav sjutton kilometer från skylten med tretton km).

Jag såg inte till minsta lilla djur, inte ens en ripa. Men andra som var i samma område under helgen såg en järv. Det var fint och roligt att se nya vyer men det var också skönt komma till Svalåtjärn och nå de pistade spåren igen. Det gick lite fortare att ta sig fram då.

Vill du läsa fler reportage från byarna längs Tännån och Ljusnan i västra Härjedalen? Klicka på Funäsfjällen och bläddra bakåt. Där finns både skidspår och en hel del höstbilder med glödande färger.

Tillägg: turen klart bättre med smalskidorna

Tre dagar efter turen jag beskrivit ovan körde jag den åt andra hållet med turskidorna utan glid och de tunga stavarna. Det var ingen höjdare. Otroligt slitsamt och tog längre tid – fast jag inte stannade och fikade. Däremot agerade jag guide lite här och där till andra skidåkare som hamnat på fel spår eller undrade hur långt det var kvar.

chefstomaten