Verkligheten överträffar dikten i Vallentuna

Häromkvällen såg jag en snutt av Citizenfour – dokumentärfilmen om Edward Snowden och slogs av att om det varit en thriller hade den nog sågats för att handlingen var för osannolik. Ingen författare skulle komma undan med att skriva något liknande. Ju längre jag lever ju oftare tycker jag att verkligheten överträffar dikten.

Hade du frågat mig för tjugo år sedan vad en författares främsta egenskap är skulle jag kanske svarat fantasi för att kunna trolla ihop historier. Idag är jag nog mer inne på uthållighet. Det krävs mycket av den varan för att orka skriva klart, redigera, marknadsföra och allt det andra som krävs. Pratade en del om det i söndags när jag tog en kaffe ihop med en av mina rumskompisar från skrivhelgen på Nynäs slott, att författare lånar ihop händelser och personer från verkligheten. Sedan får man ta och avdramatisera lite för annars skulle ingen tro på det man skriver. Som historien om den blå trek:en.

Rara #backsippor som blommade ett stenkast från Sveriges största #runhäll,  #granbyhällen. Som i sin tur finns i en hage bredvid #Hökeriet som verkar vara ett mysigt fik. Dock inte öppet när vi cyklade förbi. #Vallentuna #vårtecken

Det var en gång en kvinna i Linköping som skulle köpa en cykel för att cykla runt en stor sjö. Hon vände sig till nätet för råd, hamnade på ett forum för cyklister och fastnade för tipsen från en Vallentunabo. En grön Cannondale inköpes, otaliga mil cyklades och sjön besegrades. Ett antal år senare bodde samma kvinna i Wales. Dags för ett nytt cykelinköp. Tillbaka till cykelforumet. Samma Vallentunabo fanns kvar! Hennes råd var fortfarande sunda. Scott köptes.

Det där andra cykelköpet är nu elva år sedan och exakt hur det kom sig att Vallentunabon hittade igen mig på ansiktsboken vet jag inte riktigt, bara att det dök upp en vänförfrågan där. Sedan dess har vi träffats i verkligheten och i fredags var vi för första gången ute och cyklade ihop.

Jag hade förvarnat om att det var några år sedan jag cyklade på daglig basis och att konditionen är nere på nya lågvattennivåer. En kort runda med två kyrkor och en runhäll utlovades. Innan det blev färdigt blev det faktiskt en runhäll, en runsten och tre kyrkor med tillhörande klockstaplar. En av kyrkorna var delvis från 1100-talet och passade fint in i mitt pågående kyrkotema. Runhällen, granbyhällen, är Sveriges största och den ligger i en kohage precis bredvid vad som verkar vara ett trevligt fik. Hökeriet heter det men det var inte öppet när vi cyklade förbi. Backsipporna växer också i kohagen med hällen.

Klockstapeln på den andra bilden är från 1700-talet och står vid Markims kyrka vilket nog var den minst intressanta kyrkan vi såg (den var insvept i byggnadsställningar). Givetvis dokumenterade jag även de andra klockstaplarna men den här bilden blev bättre.

Vallentunabon har skymtat förbi här på Tomatsallad som gästbloggare med en serie inlägg från en cykelsemester i Frankrike och hennes hundar Kasper och Lakrits är regelbundna fotomodeller. Det kan hända att ni kommer att höra mer om Vallentunabon i samband med kyrkor och skrivande för vi är båda med i samma författarnätverk som arbetar med ett gemensamt bokprojekt. Vi tror att vi skruvar på verkligheten för att berätta varsin spännande historia men kanske är vi inte ens i närheten av alla förvecklingar som skett.

11176052_361240347403215_553382000_n
#blogg100 – ett inlägg om dagen i hundra dagar