Vintermagi på väg upp till Viksjövålen där Helagsutsikt väntade

Helagsmassivet ser verkligen mycket mäktigare ut från Viksjövålen än från olika höga punkter i Funäsfjällen varifrån jag brukar skåda Härjedalens stolthet. Den brant som här breder ut sig ser jag vanligen från sidan vilket ger toppen ett avhugget intryck. Dessutom står jag betydligt närmare, vilket gör att det syns bättre att detta är Sveriges högsta fjäll söder om polcirkeln.

Vill man fånga branten solbelyst ska man vara på plats före lunch en vindstilla och molnfri dag. Den 2 februari kom och gick molnen. Ibland syntes en pinne på toppen. Det är en väderstation som står en bit ifrån själva toppen som är på 1797 meter över havet.

Minna Kinnunen har varit på Viksjövålen ett par gånger och fotograferat Helags i morgonljus (magiskt vackert). Häromdagen drog hon iväg mig. Nu var jag lite långsam i starten. Jag skulle skotta och dricka flera koppar kaffe innan jag ens kunde tänka mig att lämna stugan. Väderprognosen såg sisådär ut så jag tog lätt packning: ett objektiv, inget fika och de skidor som stod närmast.

Mot Skärkdalen och Ljungdalsfjällen

Livsandarna vaknade till när jag närmade mig Mittådalsvägen och såg solen bryta igenom molnen i fjärran. Jag stannade till på utsiktsplatsen för att ta en snabb bild. Där hittade jag två andra fotografer ute i samma ärende, naturfotografen Jonathan Stenvall och fänriken och äventyraren Wilda Nilsson.

Efter ett snabbt hej så drog jag vidare över Flatruet ner till Skärkdalen. Jag skulle parkera på samma ställe som i höstas när vi skulle fotografera Silverfallet. Men denna gång drog vi mer norrut, inte västerut som vid förra besöket.

Leden är markerad med orange färg. På en del träd har barken skalats av. Det kallas att göra en bläcka eller blecka träd. Jag har hittat lite olika uppgifter om varför det görs. Allt från att man vill skörda näver till markera vilka träd som ska avverkas.

Hela världen insvept i fluffig nysnö

Efter en månads praktiskt taget oavbrutet blåsande som rensopat kalfjället och placerat den snö som inte regnat bort i drivor någonstans i botten av någon bottenlös ravin hade det äntligen trillat ner lite fluff. Det betyder att vi vandrade genom rena drömvinterlandskapet. Det är hopplöst att göra upplevelsen rättvisa på bild, särskilt med teleobjektiv på kameran. Men det var gudomligt vackert med alla träd insvepta i snö.

Minna gick först och trampade upp ett spår i lössnön med sina Åsnäs fjällskidor med stighudar som ger ett bra grepp även i lössnö. Jag har också ett par sådana – stående hemma där de gjorde begränsad nytta. Istället hade jag fiskfjällsskidor som inte greppade alls. Så jag fick saxa. Saxa i lössnö är antagligen den bästa konditionsträning som går att uppbringa, men en smula svettigt.

Lägg till att jag glömt bort vindeffekten. Det vill säga att det alltid känns väldigt många grader kallare när det blåser. Eftersom det enligt prognosen skulle vara sisådär femton grader kallare än sist jag var ute så klädde jag mig därefter. Extra allt. Jag glömde kolla vad YR hade att säga om vinden. Den hade de inget att säga om, vinden hade semester. Det kunde den behöva efter en jobbig januari (Malik var liksom bara en dag på jobbet). Så vi kan säga att jag fick känna på avsaknaden av vindeffekt. Dunjackan fick stanna i bilen. Västen åkte av. Undervantarna åkte ner i fickan. Min varmaste mössa hängde jag runt halsen.

Vid Vålvallen finns två fastigheter. Fönstret är fotat vid den andra.

Söta stugor vid Vålvallen

Heter en plats något med vallen har det varit fäbodvall eller sätervall där någon gång. På dessa platser kan man ofta hitta bedårande söta stugor. Stugorna har kanske något eller några hundra år på nacken men seden med säsongsvis betesdrift är mycket äldre. Det går att spåra den genom att göra pollenanalyser i myrar. Finns det pollen av svartkämpar och en del andra växter är det ett tecken på att det betat djur på platsen.

Jag håller på och läser allt jag kan hitta om äldre tiders historia och hittar många som är inne på samma spår som Anders Hennius i sin doktorsavhandling om utmarker. Alltså allt som inte är marken inom gården. Jag skrev om den i somras i en text om järnåldersturen i Tänndalen.

Fluffig nysnö lägger sig ibland i mycket märkliga former.

Utsikt från Viksjövålen

Väl uppe på Viksjövålen hade vi att göra för att bevaka vad vädret gjorde åt olika håll. Skulle solen nå fram till hela Helags? Vad hände med molnen på Stor-Axhögen? Och varför var det ömsom sol och ömsom dimma över Dunsöfjället?

Det ser vitt ut uppe på Viksjövålen men det vita består av fem centimeter fluff, under är det stenskravel så det gällde att gå försiktigt och inte glida på skidorna.
Kullarna där nere är öar i sjön Öjön. Lite åt vänster var det gruvor en gång i tiden (under bruksepoken som jag skrev om i Strövtåg i Funäsfjällen).
Över Stor-Axhögen var det superfräcka moln som hela tiden ändrade skepnad. Här har jag gjort bilden rejält mycket mörkare för att molnen ska synas bättre.

Dagen efter var det rejält kallt och då fick jag anledning att använda mig av tipsen i Välj skidspår efter väder.

chefstomaten