Skiftande frukostvanor i olika länder + magiska morgonbilder

När jag bodde i Wales åt jag periodvis en nästan-engelsk frukost eller cooked breakfast, det vill säga en rejäl frukost där antingen korv eller bacon spelade huvudfiolen. Då pratar jag inte sådan där tunn strimmig bacon som vi har i Sverige utan tjocka skivor av orökt kotlettbacon eller back bacon. Detta kompletterades med tomater eller vita bönor. Någon enstaka gång stekta champinjoner eller annan grönsak. Till detta åt jag rostat bröd plus stora mängder med mjölkigt te.

Brittisk frukost passar brittiska lunchvanor

I varje fall åt jag en sådan frukost när jag kunde. Det tar tid att steka tjocka råa korvar så det gällde att gå upp i god tid (jag var inte så morgonpigg på den tiden). Ett annat bekymmer var att jag stora delar av tiden hyrde rum hos veganer som inte ville ha kött i sitt kök. Jag har för mig att jag löste det genom fejk-korvar. Men jag har för mig att det var vanligare att frukosten bestod av en skål med mjölk, grapefrukt ur konservburk samt bran flakes. Det var gott det också men fördelen med en cooked breakfast är att man står sig ett bra tag.

Det är särskilt piffigt i ett land där lunchen ofta kommer i flytande form, möjligen med en påse chips eller trekantsmacka som tillbehör. Har man satt i sig två korvar och en hög med stekta grönsaker till frukost så spelar det inte så stor roll om man aldrig får någon lunch överhuvudtaget. Man kan sitta i möte eller vandra en hel dag ändå.

Fransk frukost = croissant och espresso

I Frankrike gör jag tvärtom, där är frukosten ganska liten och lunchen desto rikligare. Jag brukar tassa iväg till bageriet på morgonen och köpa en croissant direkt från ugnen. Det kan förstås hända att jag hunnit med ett par kaffe redan innan croissanten. En sommar hade jag som vana att sätta mig på tabac:en vid marknaden var och varannan morgon när jag är ute på min croissant-runda. Över en espresso tjuvlyssnade jag på konversationen på grannborden.

Det är mysigt att komma ut på morgonen och precis lagom långt att gå till något av bagerierna för att handla en alldeles nybakad croissant. De är såpass feta att man står sig bättre på dem än man kan tro av storleken. Men jag brukar ändå äta en rejäl lunch i Frankrike.

Hobbit-versionen: dubbla frukostar

Nuförtiden blir det mest svenska frukostar. Jag har också blivit rejält morgonpigg. Det började med att jag ville klämma in några timmar som författare innan brödjobbet pockade på uppmärksamheten. Nuförtiden vaknar jag tidigt av mig själv. Börjar man jobba vid femsnåret behöver man göra som hobbitarna och satsa på två frukostar för att stå sig till normala lunch-tider.

Tycker man att det låter märkligt med dubbla frukostar kan man ju alltid kalla den ena för förmiddagsfika. Allt går att lösa. Ska också lägga till att just nu i pandemi-tider är det inte fel att äta lunchen före alla andra. Det gör det mycket enklare att hålla avstånd ifall man äter lunch på lokal (vilket är sällsynt numera).

Viktigt att inte missa frukost två

Det är dags att knyta ihop säcken och förklara hur frukostvanor och bilderna hänger ihop. Det är nämligen så att när jag är i fjällen så händer det titt som tätt att jag tittar ut och ser något som bara måste fotograferas. Det kan vara en spektakulär soluppgång, rimfrost, morgondimma eller alla dessa samtidigt.

Då lämnar jag datorn, rycker tag i en eller båda kamerorna och rusar ut. Det går fort att dra på sig kläder. Jag brukar nämligen sitta och jobba klädd i underställ. Så jag sliter bara på mig överdragskläder så är jag redo. Är jag smart tar jag också min utflyktsryggsäck på vägen ut, men ibland går jag utan den.

Kexchoklad har räddat mig flera gånger

Orsaken till att utflyktsryggsäcken är bra att ha är att den är laddad med torra strumpor, extra mössa och kexchoklad. Kexchoklad smular förvisso rejält så det gäller att hålla den borta från kamerorna. Men det är det lättaste sättet att bära med sig extra kalorier. Dessutom är kexchoklad billigt och hållbart (förutom sommartid då det smälter). Sedan är det mesta godare än kexchoklad.

Men vem har tid att tänka på att fixa mackor när morgondimman är på väg att lätta? Inte jag i varje fall. Det händer att mina fotoutflykter blir korta. Jag kan just nu inte påminna mig ett enda fall, men det bör ha inträffat någon gång. Men det är vanligare att jag “upptäcker” att jag måste upp på kalfjället för den rätta utsiktens skull. Och även om det inte ser särskilt långt ut så tar det mig en timme att ta mig upp till röset.

Magiska bilder som inte fick plats i boken

En del mornar har jag vänt vid röset för att hinna hem tills formgivare Anneli börjat jobba med boken. Andra gånger har jag fortsatt bort mot Hamrafjället. Har jag då missat en eller båda frukostarna kan det bli lite jobbigt att ta sig hem igen. Jag har lärt mig att när jag börjar snubbla är det dags att trycka i sig en kexchoklad. Det kan det vara värt för att komma hem med minneskortet fullt med magiska foton.

Bilderna i det här inlägget är alla tagna vid sådana rusa-ut-turer under höstlovet. Flera av dem är så fina att jag gärna skulle haft med dem i boken, men jag hade 20 000 bilder bara från i år att välja på så enbart en av dessa bilder kom med. Boken svällde ändå till 256 sidor innan jag och Anneli lagt till 289 foton. Men nu har vi satt stopp. Egentligen skulle Strövtåg i Funäsfjällen varit i tryck vid det här laget men det är ju alltid något som strular. Just nu är det bildredigering.

Verklighetstrogna bilder kontra steoridfoton

Jag fotar i RAW-format och sedan går jag hem och redigerar bilderna så att de ser ut så som jag minns verkligheten. Har jag haft solglasögon på mig så är min uppfattning om verkligheten ofta lite färgstarkare än den egentligen var. Ska bilderna till Instagram så brukar det trilla på ett extra filter. Ibland blir det kanske ett filter mer än riktigt nödvändigt vilket det alltid är någon som noterar.

Men till mina böcker strävar jag efter verklighetstrogna bilder som visar alla årstider och väderlekar. Resultatet är blandat. Bilderna till Mitt Nice fick omdömet för mörka av förlaget som ljusade upp dem före tryck. När jag provtryckte Smultronställen blev bilderna istället för bleka på det papper jag tänkt. Så jag bytte papper (kostade 10 kkr extra).

För ljusa eller för mörka?

Till Strövtåg i Funäsfjällen har jag redan valt ett papper som ska göra bilderna färgglada (samma papper som i Rivieran inom räckhåll). Men tryckeriet flaggar för att bilderna på 47 sidor är för bleka för att bli bra. När jag gick igenom bilderna så hittade jag fem bilder där jag antingen ljusat upp dem i överkant eller där bilderna av okänd anledning tappat färg någonstans under processen.

Vi bytte dessa bilder. Tryckbart? Inte med bra resultat, svarar tryckeriet. Så nu väntar jag på ett fysiskt provtryck av några sidor ur boken. Det ska komma i två varianter. Dels de bilder som är verklighetstrogna och dels några där jag öst på extra allt så de ser ut som någon snubblat över färglådan och lagt på fyra filter. Kanske “äter” tycket upp färg så att bilderna på steorider ser vettiga ut i tryck.

Kalendern blev bra när jag ljusat upp bilderna

Om det är så att färg försvinner i trycket så kan jag ju göra om alla bilder så att de ser ut att gå på steorider när de lämnar min dator. Det försenar boken med cirka en vecka (det tar mig en dag att göra om fotona och Anneli två dagar att lägga på ICC-profiler). Men det märkliga är att jag ju också tryckt en fotokalender. När jag fick provtrycket av kalendern så såg alla bilder bra ut utom två. Vilket är precis de två som också är med i boken. De var nämligen alldeles för mörka. Så jag ljusade upp dem och tryckte sedan kalendern.

Den ena bilden blev helt perfekt medan framsidan blev klart bättre men kanske kunde varit en aning grönare. Det fotot är en av de bilder som tryckeriet flaggar för är för blek. Så nu vet jag inte om jag ska byta tillbaka till den version som blev alldeles murrig på kalenderpapperet och hålla tummarna för att när den trycks på bokpapper så ser den fin ut. Kort sagt så vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Gillade du dessa bilder ska du kika in glödande höstfärger tagna tidigare i höstas.

chefstomaten