15 rekord i Härjedalen – landskapet med rekord i rekord
I Härjedalen staplas rekorden på varandra. Det är ett landskap med särskilt bra förutsättningar för att slå rekord som har med natur att göra. Det är i varje fall mitt intryck nu när jag börjat läsa på om området. Jag är bara i början av mina efterforskningar men har redan hittat en hel hög med rekord.
Listan med rekord kommer strax. Medan jag satt ihop den har jag tänkt att någon måste ha kommit på den här idén tidigare. Mycket riktigt, på sista uppslaget i den tredje boken hittade jag en liknande lista. De hade dessutom fått med ett sjörekord jag missat. Nåväl. Här kommer en lista med de rekord jag hittills hittat. Jag får se hur de står sig när jag fortsätter att gräva, om några behöver utgå eller läggas till.
I Härjedalen har jag hittat följande rekord:
- Helags som är Sveriges högsta fjäll söder om polcirkeln med sina 1797 m ö h
- Flatruet-vägen som är Sveriges högsta belägna allmänna väg 975 m ö h.
- Högvålen som är Sveriges högsta belägna by 830 m ö h.
- Tännäs som har Sveriges högsta belägna kyrka 648 m ö h.
- Helags som är landets sydligaste glaciär.
- Den sydligaste växtplatsen för isranunkel. På 1980-talet växte den vid en sjö på 1162 meter vid Skarsfjället.
- Sveriges största träbjörn 13 m hög står i Sveg.
- Sveriges enda vilda flock av myskoxar lever här.
- Många orter där köldrekord sätts med jämna mellanrum (ett ämne jag kan skriva mycket om).
- En förbaskad massa fåglar som i suddig form svämmar över mitt fotoarkiv (ok, just denna räknas faktiskt inte).
- Sveriges äldsta fjällhotell i form av Fjellnäs från 1882 och möjligen även Sveriges äldsta övergivna fjällhotell där tiden stannade på 1960-talet i form av Hotell Tänninge.
- Världens äldsta vikingaväv i form av Överhogdalsbonaderna som numera förvaras på Jamtli.
- Sveriges största skapade sjö, Svegsjön som är 64 kvadratkilometer.
- Världens näst äldsta träd Old Rasmus. Eller snarare trädklon eftersom själva ursprungsträdet är borta sedan länge. Men på tuffa ställen har granar förökat sig med rotskott så att en hel dunge består av samma ursprungsträd. Old Rasmus som någonstans i Sonfjällets nationalpark ska vara 9500 år.
- Dvärgröding. En särskilt småväxt röding som lever i den lilla tjärnen fiskhålsgraven. En rest från istiden.
- Få människor. Härjedalen är den kommun i Sverige med minst antal invånare, bara ca 10 000
Hög tid lära känna Härjedalen
Det känns som det är hög tid att göra lite research om Härjedalen. Dels har jag varit här regelbundet i två decennier och dels är Funäsfjällen den del av världen där jag tillbringat mest tid under det senaste året. Det var inte riktigt planerat så men det dök som bekant upp något virus som vände upp och ner på världen lagom till att jag skulle lämna skidspåren. Jag blev därför kvar.
Min research började med några böcker jag hittade i bokhyllan. Bokskörden fick ett tillskott efter ett besök hos Benkes foto i Funäs. Ett oväntat möte med en trevlig Tomatsallad-läsare (alla som följer Tomatsallad verkar vara särskilt trevliga personer) ökade min läshög och ambitionsnivå rejält.
Oväntat läsarmöte i Tänndalen
Så här års är det ovanligt att möta bilar på vår väg och ännu mer ovanligt när någon stannar. Men häromdagen när jag var ute och gick med min kamera så stannade en bil och ut klev en läsare. Det är inte särskilt ofta som jag blir igenkänd som författare och det är nästan alltid Mitt Nice som folk har läst.
Denna läsare råkar vara bibliotekarie och hon upplyste mig om att biblioteket har en hel avdelning med info om Härjedalen. Det ledde till ett besök, lånekort samt att jag bar hem en hel kasse med låneböcker. Så nu har jag att göra. En del av mina fynd kan tänkas hamna här bland salladen och komplettera alla skidspår jag bloggat om genom åren.
Härjedalen är både kommun och landskap
Härjedalen är speciellt på många sätt och det är lätt att bli fascinerad av områdets natur och historia. Det finns en hel del likheter med Provence vars historia jag också ägnat en del tid åt. Exempelvis är det en smula trassligt vad man avser när man skriver Provence, eller Härjedalen. Dels finns det ett landskap med namnet Härjedalen och dels finns det en kommun med samma namn.
Kommunen Härjedalen bildades 1974 och är nästan samma sak som landskapet Härjedalen med undantag för ett område runt Storsjö, Ljungdalen och Helags i nordväst som tillhör Bergs kommun i landskapet Jämtland. I Härjedalens kommun ingår i gengäld en del av Hälsinglands nordvästra hörn med Ytterhogdal som huvudort. Möjligen finns det eller har funnits med någon tårtbit av Dalarna också. När man ändå är inne på det spåret så finns det Jämtlands län (där det ingår småbitar av Ångermanland och Lappland) samt Region Jämtland-Härjedalen som är gamla Jämtlands läns landsting.
Härjedalen har förresten inte alltid klumpats ihop med Jämtland. Emellanåt har det istället förts ihop med Hälsingland och Gästrikland vilket gjort att hela Ljusnans dalgång legat i samma förvaltning. När jag tänker efter verkar det mer logiskt än att Härjedalen ska vara en kommun bland andra kommuner i region Jämtland-Härjedalen.
Kommunen och landskapet har samma vapen
Kommunen Härjedalen och landskapet Härjedalen har för övrigt samma vapen vilket ytterligare spär på förvirringen. Vapnet innehåller verktyg från en smedja, en smidestång, två smideshammare och ett rött ämnesjärn på ett svart städ. Därmed anspelar vapnet på järnbruk vilket jag först tyckte var lite udda. Har man som jag knallat runt i gruvor i Kiruna, Falun och Polen samt besökt Långban och Engelsbergs bruk i Bergslagen så känns gruv- och bruks-epoken i Härjedalen ganska fjuttig.
Kunde man inte skickat upp detta vapen till Lappland så att de slapp vildmannen? I Lappland är det förvisso mer gruvor än järnbruk. Men hade det inte varit mer relevant att Härjedalen övertagit Tännäs gamla vapen med två näverlurar mot en fond av två bergstoppar?
Förhoppningar om stora fyndigheter
Nu är byte av logga något jag alltid starkt avråder från när jag jobbar som konsult eftersom det alltid mycket kostar mer i tid och energi än det eventuella varumärkeslyft det ger. Men hade jag varit med för tre-fyrahundra år sedan när Härjedalen skulle få ett landskapsvapen hade jag nog sagt att de borde välja något annat. Fast då var skidturism ett okänt begrepp och småskalig järnproduktion hade pågått i många århundraden i de östra delarna av landskapet. Många gårdar hade en egen blästerugn för att skapa järn från myrmalm. Produktionen var på väg ner när Härjedalens landskapsvapen skulle skapas.
Exakt när detta skedde har jag ännu inte hittat men det tillkom efter att landskapet blev svenskt. Det blev det 1645, något år efter att koppar hittats inte särskilt långt härifrån, i Röros. Kanske hoppades man att fjällen i de västra delarna av Härjedalen skulle härbärgera oväntade fyndigheter som kunde fylla på den skrala statskassan. En som var intresserad av det sistnämnda var Axel Oxenstierna. Han lär dock inte ha varit så entusiastisk över Härjedalen. Han lär ha fnyst ”Ett landskap fyllt av klippor och träsk som helt saknar värde” under fredsförhandlingarna på en holme i Brömse bäck. Ändå slutade det med att Härjedalen blev svenskt, till förtret för de som bodde här och hade närmare band till Trøndelag.
Härjulf Hornbrytaren
Det finns förresten rätt många teorier till namnet Härjedalen, eller Herjedalen som det stavades till bokstaven ä blev på modet. En del är mer fantasifulla än andra. En går ut på att det är namngett efter norrmannen Härjulf Hornbrytaren som grundade landskapet. Han var märkesman hos den norske kungen Halvdan Svarte som var kung omkring 840-860. Härjulf blev förälskad i kungens unga vackra släkting Helga. Hade han gjort som i Provence och nöjt sig med att sjunga ballader till hennes ära hade det varit en sak men Härjulf var viking (och det var ju Helga också) så de hoppade i säng.
Kungen blev rasande och Härjulf bestämde att det var mer hälsosamt att lämna hovet och leta upp en obebyggd dal och anlägga en egen gård. Han drog till ett obefolkat område någonstans i trakten av nuvarande Lillhärdal. Helga följde med. Om det var frivilligt eller inte är en detalj som saknas i skrönan är full med detaljer om söner och sönsöners bedrifter. Den nedtecknades 500 år efter att den ska ha skett, vilket alltid ger anledning till en stor dos skepsis. Mycket hinner broderas ut på ett halvt millennium.
Den steniga dalgången
Nu är det nog inte Härjulf som gett namn till landskapet. Namnet har heller inget med härjningståg att göra även om sådana förekommit (särskilt från svenskar som bränt ner många byar).
Namnet kommer troligen från något gammalt ord för stenig dalgång. I dalgångarna porlar det mycket vatten! Flera av Sveriges största vattendrag har sina källor i Härjedalen. Klarälven börjar som en bäck här innan den sticker in i Norge en sväng för att slutligen rinna ut i Vänern. Pulsådern i Härjedalen är Ljusnan. Dess dalgång genom Hälsingland är en av de vackraste vägarna till Härjedalen. Jag tröttnar aldrig på att köra på kanten med utsikt över Ljusnan.
Smultronställen längs resan
Jag har länge närt en idé att utöka Smultronställen-serien med en bok om sevärt längs vägen Stockholm-Funäsfjällen. Det som är speciellt med den serien är att jag inte bara vill stapla sevärdheter och fikaställen på hög som självständiga kapitel (sådana böcker finns det många av och de är relativt snabba att skriva).
Istället vill jag förstå och beskriva varför landskapet ser ut som det gör, och ta med både historiska och nutida människor som formar landskapet. Det kräver en helt annan nivå på arbete (som är extremt svår att ta betalt för). Det kanske blir en sådan bok i framtiden men det är ett eget ämne. Nu tänkte jag fokusera på själva Härjedalen med visst fokus på de västra delarna med fjällen. Det kanske blir en bok av det vad det lider, det kanske bara blir några blogginlägg men jag gör i varje fall något vettigt när nu virus satte stopp för det jag hade planerat att göra.
De första fyra böckerna i min research
Vårt Härjedalen (2014) av Caj och Daniel Källman. Detta är en fotobok med text på svenska och engelska. Den innehåller en härlig bildkavalkad – vilket den bör göra. Bröderna drev nämligen kombinerad bokhandel, fotobutik och blomsterhandel i Sveg i några år. De bör vara enklare att ha tillgång till bra fotoutrustning då. Tyvärr slog de igen butiken runt 2016. Det är i deras bok jag hittade en annan lista med rekord.
Bilden på omslaget är förresten ett montage av två olika foton. Det som ser ut som en gejser är intaget till Långå kraftverk. I april-maj varje år är det vanligt att vårfloden är så stor att det blir baksug och vattnet slungas ut igen.
Fjällvandra i Härjedalen (2016) av Eva Wallstam och Bo Stensson är exakt vad det låter som. En behändig guidebok med 50 olika vandringar. Bra inspiration för egna turer. Inget man läser från pärm till pärm så jag har mest bläddrat i den och läst om de ställen jag vandrat i närheten av.
Härjedalens fjällvärld (1996) av Roger Nääs är en del i serien upptäck Jämtland/Härjedalen från Jamtli. Den är späckad med fakta varav en del har hunnit bli daterat. Rätt många uppräkningar av alla blommor och fåglar man kan hitta på olika platser gör att det blir lite svårt hålla isär alla detaljer. Växtplatsen för isranunkel kommer härifrån (att se den blomman står inte särdeles högt på min att göra lista).
ABC bland fjällen – Nomadlärarinnn Sigrid Rutfjäll berättar (1990). Detta är en del av Bo Lundmarks rika produktion. Verkligt fascinerat levnadsöde från den tid på samer levde som nomader. Från denna hämtar jag inte direkt någon info till denna text men jag återkommer kanske till den när jag kommer till människorna i Härjedalen. Eller i en recension av en biografi över journalisten Ester Blenda Nordström som walraffade som nomadlärarinna en sommar.
Fler boktips från Härjedalen har hamnat på en egen sida.
PST: spana in boken där en utökad version av ovanstående finns med
- Hälsingegården Gästgivars i Vallsta – världsarv som nu är öppet - söndag 22 september 2024
- Vi gillade de spralliga järvarna mest på Nordens Ark - fredag 20 september 2024
- Klippor med ovanlig gnejs en höjdare på kuststigen på Hönö - fredag 6 september 2024
Last updated on november 16th, 2022 at 09:19 f m
Wow! Vilket fantastiskt inlägg om det landskap jag föddes och växte upp i. Och som förstås alltid har en mycket speciell plats i mitt hjärta.
Å tack tack! Vad glad jag blir över att du uppskattade det. En hel del jobb att skriva det som du säkert förstår. Nu klurar jag på fortsättning, har två-tre idéer.
Vad intressant! Jag bodde i Härjedalen (Ljusnedal) i fem år och blev väl bekant med det mesta som finns att se i trakten, men måste erkänna att jag aldrig gick in i djupet på samma sätt.
Kul också att läsa om dina strapatser i Funäsfjällen, alltid roligt att se hur andra upplever samma ställen som jag besökt. :) Särskilt nu den här ovanliga våren, sådant upplevde jag aldrig, som tur är. Jag blev alltid less på snön sådär i april, så i år skulle det har varit olidligt… :D
Hej Minna!
Kul att se dig här. Jag har just botaniserat en hel del på din sajt. Det började med att jag hamnade hos dig via en sökning på Ånnfjället. Sedan såg jag att du fotat orkidéer på Öland och tänkte att det var ju en ganska lång resa (nu så tycker jag att så länge man håller sig i naturen så kan man ta den där två-timmars-rekommendationen med en nypa salt, man lär ju knappast smitta ner något träd). Sedan insåg jag via Kolmården att du hade flyttat söderut. Därefter läste jag om dina strapatser på Solturen (ja det gör verkligen STOR skillnad om det är nypistade spår eller inte).
Nästa fråga är om du är nöjd med ditt Tamron-objektiv. Funkar det att fota fåglar tror du? Jag har ett lätt reseobjektiv (Canon 70-200 mm) vilket är mer än tillräckligt att släpa runt på. Men mina fåglar blir ju prickar i fjärran. Nu är det här med fåglar inte mitt vanliga område, jag ska väl försöka hasa mig ner till Frankrike eller Göteborg så småningom, när världen blir normal igen. Eller det nya normala.
Hej hej!
Ja Ånnfjället förekommer ganska rikligt på min blogg. :D Tappade räkningen för länge sedan hur många gånger jag varit däruppe…
Jag gillar Tamron-objektivet, jag tycker att det är väldigt prisvärt. Mitt objektiv är dessutom den första versionen, nu har det ju kommit en uppdaterad version som lär vara ännu bättre. Om du kollar kategorierna fågel och zoo så hittar du massor av bilder jag tagit med detta objektiv, nu går det ju inte att säga mycket av kvaliteten när det är små bilder på webben men ändå.
Och fotar du med en Canon-kamera så tror jag att objektivet funkar ännu bättre, tänker på fokusering. Jag har ju Sony och är tvungen att använda en adapter med objektivet och det orsakar vissa problem, ibland havererar AF helt (men det är alltså absolut inte objektivets fel, utan adapterns!). Den stora frågan är hur bra objektivet är med flygande fåglar (eller springande djur), jag har inte haft mycket lycka men det beror till stor del av att jag inte har lärt mig hur man gör.
För att summera, letar du efter ett prisvärt objektiv med lång räckvidd så är Tamron 150-600 en seriös kandidat! Det är dock ett stort och tungt objektiv, ingenting du vill släpa med dig på längre turer… ;)
Hej igen,
Jag som (host) ännu aldrig varit uppe på Ånnfjället får ta och knalla upp där. Kanske ska vänta lite grann tills det torkat upp en aning i markerna.
Tack för bra genomgång av fördelarna med ditt objektiv. Jag vill å ena sidan gärna ha ett 600 mm objektiv, samtidigt så är jag ofta less på att släpa på mitt (relativt) lätta 70-200 mm (plus att jag ofta bär två kameror för att kunna ha flera objektiv samtidigt….). Mitt tele ska teoretiskt sett ha ett snabbt autofokus och mina flygande fåglar blir ofta suddiga. Inte lätt att välja!
Jag läste ditt inlägg om drömobjektivet och jag håller med. Helst skulle jag vilja ha ett litet och lätt 16-600 mm objektiv som är knivskarpt, undrar när det kommer… :D
Men ja, fysikens lagar sätter vissa gränser. De snabbaste objektiven är ljusstarka med fast brännvidd (läs: dyra). Men med ljusstyrkan kommer tyngd. Bara tänk på viktskillnaden mellan en 70-200/4 och 70-200/2,8.
Vill man ha 600 mm, då tror jag de enda alternativen är Sigmas och Tamrons 150-600 zoomar (eller Sigmas 60-600). Men nu ser jag att Canon snart släpper en ny version av deras 100-400, som är mycket mer bärvänlig än 600-zoomarna. Och dubbelt så dyr, men kostar inte hela bilen i varje fall!
Vi är helt överens om drömobjektivet :-). Lägg till att det lätta, snabba och superperfekta objektivet helst inte ska kosta som en bil också.
Jag brukar mest köra med fasta objektiv för då får man mer skärpa för pengarna/vikten. Vilket betyder att jag i gengäld tågluffade genom Europa med dubbla kamerahus för att ha ett 35 mm som komplement till teleobjektivet. .
Canon har ett fast 400 mm som jag sneglat lite på. Det är inte alldeles hutlöst dyrt. Nu har min favoritbutik tyvärr slagit igen (Scandinavian Photo hade en stor butik praktiskt taget inom krypavstånd från min lägenhet i Mölndal). Jag gillade att gå dit och provlyfta all objektiv före köp.
Jag hade ett fast 300/4 innan jag bytte till fullformat. Med fullformat kändes inte 300 mm som tillräckligt, men just då som tur var släppte Tamron sitt 150-600. Vad jag gillade med fast brännvidd var att det tvingade mig att bli kreativ när jag inte kunde komponera hur som helst genom att zooma.
Sedan gick jag tillbaka till APS-C och vips fick jag ett 900 mm objektiv! Och ändå känns det att det inte räcker till alla gånger. Jag tror inte att det spelar någon roll hur långt ditt objektiv är, det finns alltid någonting du vill fota som är längre borta. ;)
Hahahahaha, det där sistnämnda skriver jag under på!
Alldeles oavsett hur långt objektiv man har så är det alltid något som är för långt borta. Det gäller i övrigt även med vidvinkel men inte riktigt lika mycket eftersom det blir så förvrängt.
Hej,
I Härjedalen, Ljusnedal, finns Sveriges äldsta ”fjällgolfbana”. Se gärna boken ”Golf – den vackra Fjällbanan på Ljusnedal”.
Hej Mats,
Å vad kul, det måste jag såklart ta med i boken. Där finns fler rekord än de jag hittade när jag bloggade ovanstående.
Hej igen,
Kanske inflation i rekorden men nedanstående gäller också. Hälsningar Mats
”Anåfjället är känt för att ha Europas högsta barrskogsgräns.”
Hej Mats,
Anåfjället och barrskogsgränsen har jag läst om men den hör ju till det som ändrar sig med klimatförändringarna. Eller inte ändrar sig, jag hittar olika besked.
Den har åkt ut och in ur manuset och just nu minns jag faktiskt inte om den är med eller ej :-).
Ska kanske ta en tur till Ljusnedal idag med kamerorna.
Ja, du har rätt. Tidigare var det en etablerad sanning men jag har för mig att man senare gjort något fynd på något annat ställe i form av plantor (tall eller gran) på högre höjd än på Anåfjället. Gränsen kan vara lite flytande. Om du far till Ljusnedal idag, titta gärna på golfbanan. Jag är hängiven golfare på Ljusnedal sedan 50 år och var initiativtagare och ordf i redaktionskommittén till boken ”Golf – den vackra Fjällbanan på Ljusnedal”. Kan fixa ett ex. om du skulle vara intresserad. Åtminstone att bara bläddra igenom.