15 rekord i Härjedalen – landskapet med rekord i rekord

I Härjedalen staplas rekorden på varandra. Det är ett landskap med särskilt bra förutsättningar för att slå rekord som har med natur att göra. Det är i varje fall mitt intryck nu när jag börjat läsa på om området. Jag är bara i början av mina efterforskningar men har redan hittat en hel hög med rekord.

Listan med rekord kommer strax. Medan jag satt ihop den har jag tänkt att någon måste ha kommit på den här idén tidigare. Mycket riktigt, på sista uppslaget i den tredje boken hittade jag en liknande lista. De hade dessutom fått med ett sjörekord jag missat. Nåväl. Här kommer en lista med de rekord jag hittills hittat. Jag får se hur de står sig när jag fortsätter att gräva, om några behöver utgå eller läggas till.

I Härjedalen har jag hittat följande rekord:

  • Helags som är Sveriges högsta fjäll söder om polcirkeln med sina 1797 m ö h
  • Flatruet-vägen som är Sveriges högsta belägna allmänna väg 975 m ö h.  
  • Högvålen som är Sveriges högsta belägna by 830 m ö h.
  • Tännäs som har Sveriges högsta belägna kyrka 648 m ö h. 
  • Helags som är landets sydligaste glaciär.
  • Den sydligaste växtplatsen för isranunkel. På 1980-talet växte den vid en sjö på 1162 meter vid Skarsfjället.
  • Sveriges största träbjörn 13 m hög står i Sveg. 
  • Sveriges enda vilda flock av myskoxar lever här. 
  • Många orter där köldrekord sätts med jämna mellanrum (ett ämne jag kan skriva mycket om). 
  • En förbaskad massa fåglar som i suddig form svämmar över mitt fotoarkiv (ok, just denna räknas faktiskt inte).
  • Sveriges äldsta fjällhotell i form av Fjellnäs från 1882 och möjligen även Sveriges äldsta övergivna fjällhotell där tiden stannade på 1960-talet i form av Hotell Tänninge. 
  • Världens äldsta vikingaväv i form av Överhogdalsbonaderna som numera förvaras på Jamtli. 
  • Sveriges största skapade sjö, Svegsjön som är 64 kvadratkilometer. 
  • Världens näst äldsta träd Old Rasmus. Eller snarare trädklon eftersom själva ursprungsträdet är borta sedan länge. Men på tuffa ställen har granar förökat sig med rotskott så att en hel dunge består av samma ursprungsträd. Old Rasmus som någonstans i Sonfjällets nationalpark ska vara 9500 år. 
  • Dvärgröding. En särskilt småväxt röding som lever i den lilla tjärnen fiskhålsgraven. En rest från istiden.
  • Få människor. Härjedalen är den kommun i Sverige med minst antal invånare, bara ca 10 000

Hög tid lära känna Härjedalen

Det känns som det är hög tid att göra lite research om Härjedalen. Dels har jag varit här regelbundet i två decennier och dels är Funäsfjällen den del av världen där jag tillbringat mest tid under det senaste året. Det var inte riktigt planerat så men det dök som bekant upp något virus som vände upp och ner på världen lagom till att jag skulle lämna skidspåren. Jag blev därför kvar. 

Min research började med några böcker jag hittade i bokhyllan. Bokskörden fick ett tillskott efter ett besök hos Benkes foto i Funäs. Ett oväntat möte med en trevlig Tomatsallad-läsare (alla som följer Tomatsallad verkar vara särskilt trevliga personer) ökade min läshög och ambitionsnivå rejält.

Oväntat läsarmöte i Tänndalen

Så här års är det ovanligt att möta bilar på vår väg och ännu mer ovanligt när någon stannar. Men häromdagen när jag var ute och gick med min kamera så stannade en bil och ut klev en läsare. Det är inte särskilt ofta som jag blir igenkänd som författare och det är nästan alltid Mitt Nice som folk har läst.

Denna läsare råkar vara bibliotekarie och hon upplyste mig om att biblioteket har en hel avdelning med info om Härjedalen. Det ledde till ett besök, lånekort samt att jag bar hem en hel kasse med låneböcker. Så nu har jag att göra. En del av mina fynd kan tänkas hamna här bland salladen och komplettera alla skidspår jag bloggat om genom åren. 

Härjedalen är både kommun och landskap

Härjedalen är speciellt på många sätt och det är lätt att bli fascinerad av områdets natur och historia. Det finns en hel del likheter med Provence vars historia jag också ägnat en del tid åt. Exempelvis är det en smula trassligt vad man avser när man skriver Provence, eller Härjedalen. Dels finns det ett landskap med namnet Härjedalen och dels finns det en kommun med samma namn. 

Kommunen Härjedalen bildades 1974 och är nästan samma sak som landskapet Härjedalen med undantag för ett område runt Storsjö, Ljungdalen och Helags i nordväst som tillhör Bergs kommun i landskapet Jämtland. I Härjedalens kommun ingår i gengäld en del av Hälsinglands nordvästra hörn med Ytterhogdal som huvudort. Möjligen finns det eller har funnits med någon tårtbit av Dalarna också. När man ändå är inne på det spåret så finns det Jämtlands län (där det ingår småbitar av Ångermanland och Lappland) samt Region Jämtland-Härjedalen som är gamla Jämtlands läns landsting.

Härjedalen har förresten inte alltid klumpats ihop med Jämtland. Emellanåt har det istället förts ihop med Hälsingland och Gästrikland vilket gjort att hela Ljusnans dalgång legat i samma förvaltning. När jag tänker efter verkar det mer logiskt än att Härjedalen ska vara en kommun bland andra kommuner i region Jämtland-Härjedalen.

Sevärt i Jämtland-Härjedalen enligt turistorganisation (detta är en del av gratiskarta som delas ut på turistbyråer).

Kommunen och landskapet har samma vapen

Kommunen Härjedalen och landskapet Härjedalen har för övrigt samma vapen vilket ytterligare spär på förvirringen. Vapnet innehåller verktyg från en smedja, en smidestång, två smideshammare och ett rött ämnesjärn på ett svart städ. Därmed anspelar vapnet på järnbruk vilket jag först tyckte var lite udda. Har man som jag knallat runt i gruvor i Kiruna, Falun och Polen samt besökt Långban och Engelsbergs bruk i Bergslagen så känns gruv- och bruks-epoken i Härjedalen ganska fjuttig.

Kunde man inte skickat upp detta vapen till Lappland så att de slapp vildmannen? I Lappland är det förvisso mer gruvor än järnbruk. Men hade det inte varit mer relevant att Härjedalen övertagit Tännäs gamla vapen med två näverlurar mot en fond av två bergstoppar?

Förhoppningar om stora fyndigheter

Nu är byte av logga något jag alltid starkt avråder från när jag jobbar som konsult eftersom det alltid mycket kostar mer i tid och energi än det eventuella varumärkeslyft det ger. Men hade jag varit med för tre-fyrahundra år sedan när Härjedalen skulle få ett landskapsvapen hade jag nog sagt att de borde välja något annat. Fast då var skidturism ett okänt begrepp och småskalig järnproduktion hade pågått i många århundraden i de östra delarna av landskapet. Många gårdar hade en egen blästerugn för att skapa järn från myrmalm. Produktionen var på väg ner när Härjedalens landskapsvapen skulle skapas.

Exakt när detta skedde har jag ännu inte hittat men det tillkom efter att landskapet blev svenskt. Det blev det 1645, något år efter att koppar hittats inte särskilt långt härifrån, i Röros. Kanske hoppades man att fjällen i de västra delarna av Härjedalen skulle härbärgera oväntade fyndigheter som kunde fylla på den skrala statskassan. En som var intresserad av det sistnämnda var Axel Oxenstierna. Han lär dock inte ha varit så entusiastisk över Härjedalen. Han lär ha fnyst “Ett landskap fyllt av klippor och träsk som helt saknar värde” under fredsförhandlingarna på en holme i Brömse bäck. Ändå slutade det med att Härjedalen blev svenskt, till förtret för de som bodde här och hade närmare band till Trøndelag. 

Härjulf Hornbrytaren

Det finns förresten rätt många teorier till namnet Härjedalen, eller Herjedalen som det stavades till bokstaven ä blev på modet. En del är mer fantasifulla än andra. En går ut på att det är namngett efter norrmannen Härjulf Hornbrytaren som grundade landskapet. Han var märkesman hos den norske kungen Halvdan Svarte som var kung omkring 840-860. Härjulf blev förälskad i kungens unga vackra släkting Helga. Hade han gjort som i Provence och nöjt sig med att sjunga ballader till hennes ära hade det varit en sak men Härjulf var viking (och det var ju Helga också) så de hoppade i säng.

Kungen blev rasande och Härjulf bestämde att det var mer hälsosamt att lämna hovet och leta upp en obebyggd dal och anlägga en egen gård. Han drog till ett obefolkat område någonstans i trakten av nuvarande Lillhärdal. Helga följde med. Om det var frivilligt eller inte är en detalj som saknas i skrönan är full med detaljer om söner och sönsöners bedrifter. Den nedtecknades 500 år efter att den ska ha skett, vilket alltid ger anledning till en stor dos skepsis. Mycket hinner broderas ut på ett halvt millennium.

Den steniga dalgången

Nu är det nog inte Härjulf som gett namn till landskapet. Namnet har heller inget med härjningståg att göra även om sådana förekommit (särskilt från svenskar som bränt ner många byar).

Namnet kommer troligen från något gammalt ord för stenig dalgång. I dalgångarna porlar det mycket vatten! Flera av Sveriges största vattendrag har sina källor i Härjedalen. Klarälven börjar som en bäck här innan den sticker in i Norge en sväng för att slutligen rinna ut i Vänern. Pulsådern i Härjedalen är Ljusnan. Dess dalgång genom Hälsingland är en av de vackraste vägarna till Härjedalen. Jag tröttnar aldrig på att köra på kanten med utsikt över Ljusnan. 

Ljusnan vid Ljusnedal

Smultronställen längs resan

Jag har länge närt en idé att utöka Smultronställen-serien med en bok om sevärt längs vägen Stockholm-Funäsfjällen. Det som är speciellt med den serien är att jag inte bara vill stapla sevärdheter och fikaställen på hög som självständiga kapitel (sådana böcker finns det många av och de är relativt snabba att skriva).

Istället vill jag förstå och beskriva varför landskapet ser ut som det gör, och ta med både historiska och nutida människor som formar landskapet. Det kräver en helt annan nivå på arbete (som är extremt svår att ta betalt för). Det kanske blir en sådan bok i framtiden men det är ett eget ämne. Nu tänkte jag fokusera på själva Härjedalen med visst fokus på de västra delarna med fjällen. Det kanske blir en bok av det vad det lider, det kanske bara blir några blogginlägg men jag gör i varje fall något vettigt när nu virus satte stopp för det jag hade planerat att göra.

De första fyra böckerna i min research

Vårt Härjedalen (2014) av Caj och Daniel Källman. Detta är en fotobok med text på svenska och engelska. Den innehåller en härlig bildkavalkad – vilket den bör göra. Bröderna drev nämligen kombinerad bokhandel, fotobutik och blomsterhandel i Sveg i några år. De bör vara enklare att ha tillgång till bra fotoutrustning då. Tyvärr slog de igen butiken runt 2016. Det är i deras bok jag hittade en annan lista med rekord.

Bilden på omslaget är förresten ett montage av två olika foton. Det som ser ut som en gejser är intaget till Långå kraftverk. I april-maj varje år är det vanligt att vårfloden är så stor att det blir baksug och vattnet slungas ut igen.  

Fjällvandra i Härjedalen (2016) av Eva Wallstam och Bo Stensson är exakt vad det låter som. En behändig guidebok med 50 olika vandringar. Bra inspiration för egna turer. Inget man läser från pärm till pärm så jag har mest bläddrat i den och läst om de ställen jag vandrat i närheten av. 

Härjedalens fjällvärld (1996) av Roger Nääs är en del i serien upptäck Jämtland/Härjedalen från Jamtli. Den är späckad med fakta varav en del har hunnit bli daterat. Rätt många uppräkningar av alla blommor och fåglar man kan hitta på olika platser gör att det blir lite svårt hålla isär alla detaljer. Växtplatsen för isranunkel kommer härifrån (att se den blomman står inte särdeles högt på min att göra lista).

ABC bland fjällen – Nomadlärarinnn Sigrid Rutfjäll berättar (1990). Detta är en del av Bo Lundbarks rika produktion. Verkligt fascinerat levnadsöde från den tid på samer levde som nomader. Från denna hämtar jag inte direkt någon info till denna text men jag återkommer kanske till den när jag kommer till människorna i Härjedalen. Eller i en recension av en biografi över journalisten Ester Blenda Nordström som walraffade som nomadlärarinna en sommar.

chefstomaten